Det är betydligt mer än bara fildelningsfrågor som står på spel i det närmast oöverskådliga lagförslag som kallats för ”EU:s telekompaket”. Omröstningen i Bryssel på tisdagen blev blev något av en remi. Vänstern och liberalerna vann en seger när de hindrade en alltför enkel avstängning av internetanvändare. Högern vann när de fick igenom det s k Harbour-paketet – vilket betyder att framtiden för det viktiga tillägg 166 - om öppenheten på internet - nu är osäker.
När man talar om internets ”öppna arkitektur” syftar det på den form nätet fick från början, som en kommunikationsväv mellan universitet och forskningsstationer. Samma kapacitet åt alla håll, inget givet centrum, öppet samtal mellan likställda. Det var en praktisk lösning som med tiden blev en demokratisk möjlighet.
Men ett nät kan se ut på olika sätt. Vi kan ha ett fiskenät, med lika stora, jämna maskor. Eller ett spindelnät, med ett centrum där spindeln själv sitter på vakt. Frågan är vilket av dessa nät som ska byggas i framtidens Europa.
Det nät vi tar för givet är nämligen långt ifrån färdigt. I själva verket står Europa inför en stor utbyggnad som styrs av lagar, direktiv och kontrollbehov. Och vilken sorts nät vi bygger avgör inte bara hur framtidens kommunikation ser ut – ytterst bygger vi fast offentligheten under överskådlig tid. Ska vi till exempel ha samma hastighet i båda riktningarna, så att den enskilde användaren kan ”sända” TV? Eller ska vi ha en fet pipa in i huset och en liten tunn tråd ut (”kabel-TV-internet”)?
Sådana ”tekniska” frågor handlar om framtidens demokrati, men det tycks ha varit svårt för många EU-parlamentariker att förstå. De flesta svenska har begripit det. Men andra, som konservative engelsmannen Malcolm Harbour vars linje just nu tycks ha vunnit, har argumenterat för att nätet snarare än en offentlighet är en marknadsplats, där man inte får tillgång till ”allting” bara genom att betala ett abonnemang. ”Det vore ju som att säga att om du öppnar bokhandel måste du ha alla böcker tillgängliga”. Han tycks inte förstå att just det var en av de möjligheter som ligger inom digitalt räckhåll.
Och det är här den stora skiljelinjen går: mellan dem som ser nätet (”fiskenätet”) som en ny, öppen offentlighet, vilket kan sägas formuleras i det just nu nedröstade ”tillägg 166” – och dem som ser det som något som av kommersiella och juridiska skäl skall övervakas från centrum (”spindelnätet”).
Mycket avgörs av vad vi bygger. Är framtidens nät för medborgare eller mottagare? Demokratin har förlorat en delfinal, men striden är inte över.