Riksdagsvalet 1928 gick till historien som ”kosackvalet” på grund av en affisch från högern. Den föreställer en ruskig typ som under röda fanor rider bort från liket av mördad man. Till och med hästen ser skurkaktig ut. Texten lyder: ”Envar som röstar på arbetarepartiet röstar på Moskva.” Affischen betraktades länge som ett verkligt lågvattenmärke i svensk partipropaganda.
I dagarna sprider Centerpartiet en folder med rubriken ”varning för röd gubbe” där argumentet låter bekant: en röst på socialdemokraterna är en röst på, just det, kommunismen. Man skriver: ”Den 9 november är det 20 år sedan Berlinmuren föll och kommunismen kollapsade. Men i Sverige kan de gamla kommunisterna efter nästa års val för första gången ta plats i en svensk regering”.
”Låt inte den ideologi som begått bland de värsta övergreppen i mänsklighetens historia, få inflytande över vårt land”, uppmanar partiledarens politiskt sakkunniga, Catrin Mattson, på sin blogg. Tonläget är lite högt.
Om någon trodde att denna artikel skulle mynna ut i ett förnärmat avvisande av varje diskussion av Vänsterpartiets historia så var det fel. Personligen tycker jag att det vore önskvärt med en ännu noggrannare granskning av hur varje riksdagsparti ställt sig i demokratifrågor under 1900-talet. Men det jag förundras över är att det är just Centerpartiet som nu vill ställa ett annat parti till svars – när man själv inte gärna påminner sig vad man stått för.
Det var 1933 som Bondeförbundet i sitt program infogade en passus om det nödvändiga i ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Den stod kvar ända till 1946. Under 1920- och 30-talet dyker det upp gott om formuleringar i Bondeförbundets press om hur man ser på de judiska flyktingar som söker sig till Sverige. Det är bondeförbundaren Otto Wallén som öppet kallar sig ”antisemit” i Sveriges riksdag. Ord som ”judelakej” är under en tid etablerat språkbruk i Bondeförbundets tidningar.
Det är inte så att det saknas forskning om saken. Historiker som Mattias Tydén och Lena Berggren har skildrat partiets ställningstaganden på rasområdet. Men så vitt jag vet har det hela inte kommenterats av partiledningen.
Jag tror inte att dagens centerpartister är rasister. Men jag tror inte heller att partiet är okunnigt om sitt eget trettio- och fyrtiotal. Så vems historia lämpar sig då att diskutera? Och hur ska vi göra det utan att bidra till fördumningen av politiken?