Under senare år har det blivit uppenbart för alla, vad förr bara internetaktivister påstod: att den moderna demokratins spelregler tar form på nätet.
Grundkursen i internetkunskap är att nätet växte fram som ett kommunikationsverktyg för forskning, som länkar mellan universitetsdatorer. Friheten kom av att mediet utformats som ett öppet kunskapssamhälle. Därav dess ”öppna arkitektur”.
Fast det kan det vara slut på nu. I alla fall inom EU.
När nätet vid nittiotalets mitt nådde ut till de många var EU rejält på efterkälken. Men mycket tidigt slog tongivande krafter inom EU – inte minst storföretagens lobbyister –fast att internet främst var en affärsfråga, något enkom marknaden skulle sköta. Och som Jenny Stiernstedt skriver i en skarp artikel här i DN 15/4 börjar nu ett antal olika nya regleringar ta form som verkligen kommer förändra nätet till mer av enkelriktad ”kabel-tv”, och mer av en angelägenhet för de stora mediaföretagen (och säkerhetstjänsterna). Till Ipred, FRA-lagen och Datalagringsdirektivet läggs nu det stora Telekompaket som ska godkännas i EU-parlamentet den 5 maj. Det handlar om flera hundra (!) tillägg till existerande lagstiftning.
Dokumenten är som vanligt närmast obegripliga. I korthet handlar det om vem som har rätt att övervaka innehållet på nätet – företag eller myndigheter? Ska man filtrera bort opassande information och användare – och vem bestämmer det? EU:s linje har varit att lägga ansvar och beslut hos storföretagen.
Svenska parlamentariker har dock visat framfötterna och försvarat integritet och yttrandefrihet genom tilläggen 166 och 138. Kring dem har det förts en hård strid, där den svenska parlamentarikerlinjen nu håller på att förlora. Det här är business, inte demokrati. Eller som Sveriges representant i EU:s expertråd, Jörgen Samuelsson avfärdar problemet i Stiernstedts artikel: ”Parlamentet har föreslagit att inga begränsningar i fundamentala rättigheter får göras utan föregående beslut av en rättslig, kompetent myndighet. Ingen i rådet förstår varför det skulle vara en god idé.”
Jag baxnar. Har han sagt det? En svensk expert med tryckfrihetens och yttrandefrihetens framtid i sin hand som inte förstår vad han håller på med?
Är internet bara sladdar som ägs av ett telekomföretag är det en sak. Är nätet vår nya offentlighet är det något helt annat. I svenska medier envisas vi med att hela debatten skulle handla om ”rätten” att tanka musik gratis. Jag törs knappast tänka på vilka andra demokratiska värden som rinner ut i slasken medan vi debatterar copyright.