.”Mina författare har gett upp sina anspråk på förment frihet, för att få uppleva något större: vad det är att få tillhöra en elit, en exklusiv grupp.”
Den som uttrycker sig så är inte förläggare på ett fint förlag utan ”riksführer Albert Speer” i Tony Samuelssons fjolårsroman ”Jag var en arier”. En sida av romanen är nämligen en lek med historien, om hur sjuttiotalets Sverige sett ut om Nazi-Tyskland vunnit kriget. Men det är också en roman om litteraturens nederlag.
Men historien först. Samuelssons roman är ännu ett skott på den gren av den spekulativa roman som vänt och vridit på frågan om hur världen sett ut om andra världskrigets utfall blivit annorlunda. Den finns en hel rad sådana, också av svenska författare. Men de mest kända är nog Len Deightons ”SS-GB” (1978) och Robert Harris ”Faderland” (1992). Klassikern på området är och förblir Philip K Dicks ”Mannen i det höga slottet” från 1962, där Dick skildrar ett USA som delats upp av segermakterna Japan (västkusten) och Tyskland (östkusten) med ett maktlöst Vichy-USA kvar i Mellanvästern.
Det är främst Dicks roman som Samuelssons är släkt med. Den nämns till och med i en litteraturlista i slutet av boken. Ändå envisas flera svenska recensioner av ”Jag var en arier” att jämföra den med Philip Roths ganska sega försök i genren, ”Konspirationen mot Amerika” (2004), som om de inte kände till Dicks klassiker.
Dicks roman handlar nämligen också om litteraturens makt och vanmakt. I hans ockuperade USA finns författaren Hawthorn Abendsen som skrivit en roman, ”The Grasshopper Lies down Heavy” om hur världen sett ut om Tyskland tvärtom förlorat kriget. Romanen är farlig samizdat-litteratur. Och Abendsens eget liv hamnar i fara.
I Samuelssons roman heter författaren Ingvor C och hennes roman bär den inte mindre otympliga titeln ”De seismiska vågorna”. Den skildrar inte bara ett tänkt tyskt nederlag i kriget, utan berättar också vad som egentligen hände med alla Europas försvunna judar. Och är följaktligen helt förbjuden i det Sverige som nu ingår i Speers Germania.
Det är ett kusligt Sverige Samuelsson skildrar. Inte för att det är våldsamt eller fullt av taggtråd. Tvärtom är det ett vykortsfagert, välstädat land, fullt av anständiga medelklassmänniskor som lever skötsamma liv. Händerna på täcket och en noggrann kontroll av homosexualitet och opassande konstyttringar. Samuelsson har koll på vilka som en gång önskade sig en tysk seger, i tysthet eller högt, och detta är deras Sverige, med välansade rabatter, hela och rena ungdomar och bara lite, lite snusk på tv. Det Sverige han skildrar är ännu en levande önskedröm för somliga, som numera till och med börjar säga det högt. Det enda som bryter den vattenkammade idyllen är när det passerar ett ”dårtåg” på den lantliga järnvägsövergången: röda godsvagnar med hundratals händer som sträcks ut genom de få öppna luckorna. Och barnfamiljerna på utflykt skrattar och pekar.
Men den punkt där romanen blir infernalisk är där den skildrar litteraturens roll i det Tredje rikets Sverige. Den är välanpassad. Den är medelklassig. Som Speer säger: Författarna har gett upp friheten för att få uppleva ”att få tillhöra en elit, en exklusiv grupp”.
I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få ”vara med” där det räknas, inne i värmen. De som försöker sig på något annat, röra om, uppröra eller ”sätta problem under debatt”, som den stackars uppburne Ullmann försöker i romanen, hamnar genast ute i kylan.
En författare som försökte sig på något annat i romanens universum var den sedan länge döde Stig Dagerman, vars sista roman här hette ”Främmande makt” och kom ut 1946. Där lovar sig författaren Scriver att ”aldrig sätta sin fot därinne i värmen bland de andra intellektuella”. Han går in i motståndsrörelsen och går under.
Samuelsson har velat något annat än att bara leka med historien och varna för nazistiska idéer. Hans roman handlar mer än något annat om litterär anpasslighet. Och efter att ha läst ut den en snöig kväll i januari känner jag mig lätt kvalmig vid tanken på vad jag skulle få se om jag slog på tv:n.