Från Sergels torg och till Vitrysslands huvudstad Minsk är det 84 mil, fågelvägen.
Det är ungefär lika långt som mellan Stockholm och Jokkmokk. Och även om Vitryssland inte har någon gräns mot Östersjön hamnar landet definitivt inom Sveriges närområde. Vet man något om landet är det oftast att det brukar beskrivas som Europas sista diktatur: går man igenom tidningarnas magra klipparkiv blir det en sorglig läsning om hur oberoende fackföreningar och oppositionella politiska partier stryps, oliktänkande och frispråkiga journalister åker ut ur och in i fängelset och ekonomin går kräftgång.
Det borde onekligen vara lite uppfordrande för svenska medier att ett grannland utmärker sig som en avgrund när det gäller mänskliga rättigheter. Men ännu lider många av oss i hög grad av vad tyskarna kallade Mauer im Kopf, muren i huvudet – som funnes det fortfarande en osynlig pansarvall mitt i Östersjön.
Hur allvarligt är det då att Sveriges Radio bestämt sig för att avskaffa sina nyhetssändningar på vitryska? Den 31 augusti läggs den delen av SR International ned. I Journalistens nätupplaga fick SR-chefen Ingemar Löfgren försvara sig mot ganska hård kritik i ett öppet brev som undertecknats av en grupp riksdagsledamöter: ”Konsekvensen av ert beslut är ett bidrag till isoleringen av medborgarna i Europas sista diktatur.”
Löfgrens svar är ampert: ”Sveriges Radio har länge – av skäl som ni själva känner till – levt med en ständigt krympande ekonomi.” Det argumentet är lätt att förstå. Med fortsättningen är det värre: ”Till sist vill jag påpeka att det inte är SR Internationals uppgift att bedriva ’demokratiprojekt’, det får politiker och andra lämpliga myndigheter och organisationer göra. SR Internationals uppgift är att bedriva journalistik.”
Man hoppas verkligen att fingrarna trasslat sig lite på tangentbordet – kopplingen mellan fri journalistik och demokrati borde för en SR-chef vara lika förväntad och uppenbar som ett nyårsfyrverkeri vid midnatt 31/12.
Vad Löfgren menar, antar jag, är att resursbristen tvingar SR att vända sig inåt och sända på de språk som talas av minoritetsgrupper i Sverige. Men vilken obehaglig sammanfattning av dagens svenska utrikespolitik slog inte upp i de raderna? Svensk public service har ingen roll att spela för demokratiutvecklingen i Europa. Nähä. Så släcker vi den lampan också. Och där försvann en kanal av fri information in i den Lukasjenkska slagskuggan. Det borde såväl Löfgren som riskdagsledamöterna få kommentera en gång till.