Det blev storm när Sveriges riksdag röstade om att ”erkänna” att massmordet på etniska minoriteter i det sönderfallande Osmanska riket 1915 var ett folkmord. Mellan en och en och en halv miljon armenier, assyrier/syrianer och andra minoriteter mördades systematiskt. Den historiska sanningen bakom en händelse kan nu knappast slås fast genom omröstning i ett parlament. Men det som gör frågan tragiskt ironisk är att det är massakern på armenier som gett upphov till själva termen ”genocide”, folkmord.

När förföljelsen gick över i öppen utrotning skrev såväl amerikanska som svenska diplomater hem i skakande ordalag om vad som pågick. Men under pågående världskrig fanns inga som helst instrument för en förskräckt omvärld att gripa in. För mordet på mellan en och två miljoner människor var inte ett brott.

Sex år senare mördades en av de ansvariga för massakern, Mehmet Talat, tidigare osmansk inrikesminister, på öppen gata i Berlin. Attentatsmannen var en ung armenier, Soghomon Tehlirian. När han fördes bort lär han ha ropat: Detta gäller inte er!

Tehlirian ställdes inför rätta men frikändes – och allt tyder på att han själv ville åtalas, för att sprida kännedom om massakern.

En av dem som läste om attentatet var den unge polskjudiske juristen Ra­phael Lemkin. Han ställde sig två frågor: Varför är det ett brott att döda en människa men inte en miljon? Och var det som Tehlirian sade – att detta inte gällde några ”utomstående”? Lemkin fortsatte att brottas med frågorna – medan han själv fick fly undan nazisterna. Femtio av hans släktingar gick under i Förintelsen. Ordet ”genocide” är juristen Lemkins skapelse. Och han fick se det tas i bruk – först under Nürnbergprocesserna och sedan i FN:s konvention mot folkmord 1948.

Att Turkiets policy är att inte vilja diskutera vad som skedde innan staten ens bildats är, för att tala diplomatspråk, olyckligt. Det svenska parlamentet kan, lika lite som USA:s, avgöra hur landet ska skriva sin (för)historia. Men Lemkin hade rätt i att ett folkmord angår alla – få skulle i dag förneka det. Och att inte kalla det folkmord som gav upphov till själva begreppet för just ”folkmord” är en obegriplig politisk förträngning.