Vart är vi på väg? Samhället har blivit ett projekt utan riktning. DN:s Ola Larsmo om Obamas målmedvetenhet och svenskarnas fantomsmärtor.
Det har gått ett år mer eller mindre, sedan stora delar av världen lärde sig stava till ”YES, WE CAN”. Som valslogan var också Obamakampanjens vag på gränsen till det obegripliga. Men just denna tog skruv. Vad var det som fastnade?
Amerikanska valkampanjer handlar oftast just om att se samhället som ett projekt. Obamakampanjens styrka var en idé om jämlikhet. ”Vi” skall någonstans, åt det ena hållet eller det andra, det finns ett mål inom räckhåll. Så lät det länge också i svenska valkampanjer. Gamla valsloganer som socialdemokraternas ”Ökad jämlikhet” (70-talet) eller ”Alla ska med” (00-talet) handlade om att slå an en riktning. Men vart?
Ibland undrar jag om inte en stor grupp svenskar lider av en sorts fantomsmärta efter den där riktningen. Samhället skulle någonstans, och det handlade inte om en ny platt-teve. Den sortens fantomsmärtor kan också bli fullkomligt livsfarliga, då drömmen om en riktning är så suggestiv. Allt beror på vart det är man vill.
Den politikergeneration som var jämngammal med Olof Palme – inom flera olika partier – formulerade gärna denna riktning som en internationell solidaritet. Man gjorde det med andra världskriget i minnet och den flyktingpolitik som stängt Sveriges gränser för människor på flykt undan nazismen. Nu skulle den svenska statsbildningen förknippas med något annat, och det är ingen slump att de svenska hjältar man lite valhänt och blygt försökt lansera hette sådant som Raoul Wallenberg och Dag Hammarskiöld.
Tanken på samhället som gemensamt projekt är vad dagens svenska ultranationalister försöker kapa. Det är ingen slump att just de fortsätter att hata Olof Palme, som symbolgestalt för en hel generation politiker. Den nationalistiska våg som sveper över hela Norden, Sverige inräknat, handlar uteslutande om att stänga runt sig. Jag, mig och mitt, definierat som en medvetet oklar gemenskap kring ”svensk kultur”. Jag mår illa av att höra ”det svenska” definieras som småaktighet. Det gemensamma hos dessa rörelser är att de vill bort från just den moderna, öppna välfärdsstat som blev efterkrigstidens samlande dagsljusprojekt.
”En öppen stad/Ej en befästad, bygger vi gemensamt”, med Ragnar Thoursies ord. Ett sådant projekt är jag gärna delaktig av. Där kan jag med stor försiktighet tänka mig att börja tala om ett ”vi”.
Vad vi kan? Vi kan öppna eller stänga samhället.