Som kritiker tvingas man då och då sänka garden inför konstnärer som skapar i ett eget universum och undandrar sig den kritiska blicken. Jag vet att jag beundrar, nej, älskar J M Coetzees romaner, men vacklar inför hur jag som kritiker ska förhålla mig till nya boken ”Sommartid”. Wow! är ju inte mycket till kritik.
Samma slags osäkerhet, samma slags wow, upplever jag inför två av den svenska dansens mest särpräglade namn: koreografen Eva Lundqvist och dansaren/koreografen Virpi Pahkinen, båda aktuella med nya verk.
Så distinkt olika, så fundamentalt lika: båda är absolut självklara i sitt skapande och utvecklas inte i sedvanlig, positivistisk mening – de snarare invecklas. De förfinar, renodlar vad som funnits där hela tiden. Eva Lundqvist har gjort det i drygt trettio år, Virpi Pahkinen i snart tjugo.
Visst drabbas jag emellanåt av kritikersjukan: man har sett det förr. När jag ser Eva Lundqvists nya koreografi ”Om en viskning” på Teater Replica känner jag omedelbart igen det evigt roterande, oavbrutet virvlande, vindlande, rent svindlande rörelsespråket.
Har sett det förr. Samtidigt lyckas de tre dansarna gestalta: aldrig förr.
Likadant när jag några dagar senare ser Virpi Pahkinen lunchdansa på Dansmuseet. Nya koreografin ”Sagittarius A” känns redan välbekant genom hennes konsekventa, karakteristiska, meanderslingrande rörelsespråk.
Har sett också detta, många gånger, förr. Och ändå aldrig. Ett så ytterligt stiliserat rörelsespråk kunde snabbt förvandlas till tom gestik, men gåtfullt nog lyckas hon ladda minsta fingervrickning med mening.
Jag brukar tänka att vi som saknar kyrka eller moské i stället kan finna tillförsikt, rent av något av livets mening i Virpi Pahkinens rörelsemeditationer. Hon är en vandrande öken, en inkarnerad stupa.
Också Eva Lundqvists förkroppsligade livsvisdom skapar en liknande, smått religiös känsla. Hur ska man då kunna vara kritiker?
Coetzee, Lundqvist och Pahkinen är konstnärer före konsten. Fenixfåglar som ständigt återföds och flyger högt mot himlen. Vi andra kan bara förtrollat beundra deras suveräna flykt, snara död och förunderliga återuppståndelse.
Och möjligen kritiskt granska oss själva.