Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Paul Frigyes: Aftonbladets skolgranskning.

I bästa fall början på en ny journalistik, i sämsta fall en kakofoni av hetsiga åsikter.

För en tid sedan gick en ung kvinnlig journalist med ett protesterande demonstrationståg till en porrklubb i en mindre stad. Väl där körde hon upp mikrofonen i ansiktet på ägaren och frågade hur det skulle kännas om hans mor eller syster fläkte upp sig där på dansscenen.

Ägaren svarade med att hetlevrat informera journalisten om olika alternativa användningsområden för diverse av hennes kroppsöppningar – och några av hennes släktingars.

För reportern var det förstås obehagligt. Men senare riktades också kritik mot hennes redaktionsledning för att de inte polisanmält klubbägarens utbrott som ett hot. Ungefär där blev jag lite fundersam.

För vi journalister anser oss ha en självklar rätt att provocera. Att söka upp folk med mikrofon och ställa kritiska frågor. Men de utfrågades rätt att uttrycka känslor på frågorma är inte lika självklar.

Det är inte riktigt rättvist.

För i den där verkligheten journalister ibland besöker är ju folk så där burdusa och opolerade. De sociala medierna har fört denna verklighet obekvämt nära journalisterna. Många blir rent vimmelkantiga av den råa tonen. En del anser rent av att hård, känslomässig kritik mot journalister bör polisanmälas. Men varje gång journalister ojar sig över “hotfulla läsare” eller ”trollen på nätet” är det i själva verket oroande tecken på att medieklassen har fjärmat sig från Sveriges vardag, i industrier, sjukhuskorridorer och kebabhak. Där fel åsikter, känslor och språk dväljs.

Därför är Aftonbladets initiativ till Skolgranskning beundransvärt. Det handlar om ett ”öppet gräv”, där ett halvdussin journalister i direkt medverkan med publiken undersöker den svenska skolans problem.

Via olika kanaler uppmanas publiken pumpa in erfarenheter om skolvärldens problem och möjliga lösningar. Prövningen utgår inte från de klassiska grävens schabloniserade dramaturgi, där skurkar och hjältar tydligt pekas ut för att passa in i en på förhand färdig agenda.

Visst, bitvis kan Skolgranskning framstå som lite larvigt pretto. Som i vinjettbilden på redaktionen där de flesta reportrarna står uppställda med korslagda armar och en allvarlig blick som säger Vi Är Granskande Hjältar.

Kanske blir resultatet heller ingen succé. För att samla in många röster är lätt – om man vill det. Att sovra bland dem och uttolka dem desto svårare – även om man vill det. Mixen av burdusa, beskäftiga och kloka röster kanske inte går att destillera till tydliga slutsatser.

Resultatet kan rentav bli en insikt om att journalistik inte kan bedrivas som en folkrörelse, utan i stället är bäst på att lansera redaktionens målinriktade prövningar. Kanske är massmediernas roll att verka för publiken utan att ha den i knät under arbetet. Men försöket att från början enrollera vanliga läsare i en stor och viktig undersökning är värt respekt. Och det som prövas i Skolgranskning är faktiskt två framtida svenska ödesfrågor – både skolans och journalistikens.

Top Secret AmericaTung USA-granskning:

Top Secret America
Tung USA-granskning: Top Secret America i Washington Post (även nätet). Hur USA förvandlats till en stat av hemlighetsmakeri. Magnifikt orkestrerat journalistiskt gräv, med många instrument och tonarter. Stimulerande, men efteråt står man bara ut med Metro-korta-artiklar om Melodifestivalen.

Publicistklubbens årsbok 2011: Berätta!
Bättre än någonsin, och de olika skribenternas pläderingar för berättande journalistik får mig att byta åsikt varannat kapitel. Tänkvärda texter av bl a Ingrid Carlberg, Eva F Dahlgren och Daniel Sandström.

Youtube: Jag är en gummibjörn
Högklassig underhållning för primater i alla åldrar. Föredrar tyska versionen: Ich bin dein gummibär.