Kom gärna med högafflar och vråla okvädingsord mot mig. Men gör det med synligt ansikte och namn.
Samtidigt som hus brann på Londons gator blossade även en liten brasa upp i den svenska medievärlden, och har sedan fortsatt i bloggar, på Newsmill och Flashback. Det är debatten om debatten, närmare bestämt vad man ska göra åt anonyma nätmobbare som förpestar dagspressajternas kommentarsfält – det forum för yttrandefrihet som brukar kallas ”pissrännan”.
Själv har jag inget emot den råa tonen i nätkommentarerna. För det första kan även otrevliga kritiker ge värdefull kunskap. För det andra är det nyttigt att även jag som journalist vänjer mig att bli kallad idiot av idioter – alltså de som vräker ur sig fördömanden men är helt ointresserade av dialog.
Däremot har jag en hel del invändningar emot att bli kallad idiot av anonyma idioter.
Märkligt nog tycks en del av mina ärade kolleger inte dela denna aversion.
Flera sociala mediekoryféer har försvarat de anonyma nidingarnas rätt till krypskytte från skuggorna (som ofta riktas mot kvinnor), och i stället lagt skulden för det bedrövliga tillståndet i kommentarsfälten – på journalisterna själva. Journalisten Anders Mildner skrev i Sydsvenskan att den så kallade hatkulturen är en följd av att reportrarna inte deltar aktivt i sina artiklars kommentartrådar. Journalister ska alltså ge sig in i grisbrottningen med rak rygg och sakargument i akt att skapa en anda av konstruktiv dialog. Tanken verkar fin, förvisso. Men i praktiken går det inte att föra en saklig debatt med dem som bakom alias utnyttjar samtalsforum för att envetet, ensidigt driva en viss fråga eller ägna sig åt mental stenkastning mot människor av visst ursprung, religion eller med upplevd makt. Den journalist som går in och tar sådana debatter hamnar raskt i rollen som en frisinnad, artig adjunkt i ett klassrum fullt av maskerade huliganer. Dialog uppstår ej.
Journalisters uppgift är i första hand att leverera god journalistik (vad det nu är) och lika lite som man kunde föra en dialog med Londonupploppens maskerade huliganer när glassplittret yrde, lika hopplöst är det att föra dialog med anonyma näthuliganer. Dagspressen har lika få skäl att ge dem en plattform mot en bred publik som Londonborna hade att ge tegelstenar och bensin till Tottenhams unga maskerade ynglingar.
Och om fri debatt ska behandlas som en demokratisk rättighet måste den vara knuten till det personliga ansvaret. Denna koppling kännetecknar demokratiska rättssystem. I Haagtribunaler mot krigshetsare i radio och i traditionen om att varje artikel måste ha någon juridiskt ansvarig syns detta samband.
Att vara journalist är att utsätta sig för offentligheten, och bör innebära öppenhet inför läsarnas känslor. Men de läsare som vill delta i denna offentliga dialog bör ha mod nog att öppet stå för sina ord. Vill man vara anonym, och den rätten ska givetvis finnas på internet, finns andra forum.
Så kom gärna med högafflar, facklor och vråla okvädingsord åt mig. Men gör det med synligt ansikte och namn.