Jag har gästat några bröllop nyligen, och även en förhär­dad mediecyniker som jag måste erkänna min förvåning över vigselaktens nya dramaturgi. Jodå, klänningarna är skimrande vita, buketterna ljuva och bekantskapskretsens värsta slashasar som alltid förbluffade stiliga.

Men en grupp intar en alltmer central plats: gästernas självutnämnda fotografer, vilka hänger som en klase vid brudparet med kameror. De har blivit en allt större och självklar del av vigselceremonin. Prästerna har sedan länge gett upp motståndet. Att kräva vördnad inför stunden vid altaret, och hävda den som ett intimt möte mellan två individer vore en förolämpning mot själva klasen, i vilken brudparets nära vänner ingår.

Inte konstigt. Vi lever alltmer genom medierna, skapar förtrolighet och gemensam smarthet genom att skratta åt Oves dumheter i ”Solsidan”. Men vi agerar också själva som medier, som alltmer tycks framstå som vårt livs mest betydelseskapande värv. Att en enda proffsfotograf kan ge oss alla bättre bilder av vigseln bryr vi oss inte om, ty bara egna bilder gör oss riktigt delaktiga.

Att de som fotograferar tycks uppleva sig mer deltagande i livets skeende än icke-fotograferna märks inte minst i den explosions­artat växande passionen för Instagram, den Iphone-app som används för att snabbt dela bilder med vänner på nätet. Med lämpligt kamerafilter kan instagrammen tillföra en känsla av mystik till allt från en kvarglömd halväten kebab, en okänd kvinna i väntan på bussen, en halvöppen bakdörr på en lastbil.

Denna folkrörelse av att dokumentera allsköns trivialiteter gör oss alla till möjliga pretendenter på en roll som tidigare tillhörde legendariska fotografer som Henri Cartier-Bresson.

Flödet av bilder tar aldrig slut, utan utgör en ändlös ström av anspråk på bevisad närvaro i livet. Kan någon längre tänka sig att åka en vecka till New York utan att ta bilder? Knappast. Det vore bortkastade pengar.

Medan våra ord proklamerar ensidigt, beskriver verkligheten trubbigt, tycks instagrammen göra oss till visuella poeter, som idisslar intryck i hopp om att andra betraktare skapar mening i dem. Samtidigt späs fotografins roll med ett medvetet etiskt uppsåt och en avsikt ut.

I sin knivskarpa bok ”Om fotografin” från 1973 skrev Susan Sontag om fotografin som skenbar kunskap, som får oss att uppleva världen som mer tillgänglig än vad den är, en stum konsumtion som förvandlar verkligheten till skuggor. Och umgängets fotografer är i dag förvisso sällan gruppens mest sociala varelser.

På en fest noterar jag hur bildmakarna börjar exponera så fort dansen kommit i gång. Några gäster med tyngre kameror lockar fram andra att dra upp sina mobilkameror. Efter hand börjar folk till och med fotografera dem som fotograferar dansen. Fotograferna och posörerna hålls samman med ett filter som också håller dem isär. Asociala medier? Kanske.

Har vi kul på festen? Det vet vi först när vi fått dela bilderna.