En gång i tiden var de ett andningshål. Under Sveriges Radios mest officiösa tid gav Sommar i P1 journalister möjlighet att vara överraskande personliga. I dag behöver man inte vara en slipad berättare i Sommar. Urvalet av värdar utgår från en hårt skruvad representativitet, som bland annat resulterat i att vi får höra ett otal kändisars entoniga plattityder och denna sommar bland annat hört Freddie Wadling skratta åt sina egna skämt samt Ulf Brunnbergs malande om Sveriges höga skatter och bensinpriser. Sånt kan förstås ta kål på den bäste.

Att medieutbudet går ner på halvfart under sommaren har dessutom skapat ett vakuum där folkets förväntningar på Sommar har kunnat växa ohämmat. På kultursidorna debatteras urvalet av värdar, och de som förts upp på parnassen ältar vilken tyngd, lycka och ansvar det är att få småprata om sig själv i radion. En spin-off i form av programmet ”Vinterpratare” har lanserats och en cd-box saluförs med folkets mest älskade sommarvärdar.

Något slags rekord slogs i juni då själve S-ledaren i SVT Aktuellt tillkännagav sin nervositet inför sitt sommarprat. Juholt fortsatte med glimten i ögat att detta var ett par snäpp mer betydelsefullt än förstamajtal. Sommar i P 1 har växt till ett medialt monster.

Visst, många pratare roar och berör. I år gjorde till exempel Henrik Larssons och Nanne Grönwalls personliga erfarenheter intryck på mig. Sommar i P 1 är välproducerat och ger ibland djup åt skenbart plana figurer. Det är också skönt att folk får tala på egna villkor och till punkt. Varken utövarna eller formen är alltså problemet. Men i tv-programmet ”Sommarpratarna” framgick det med skrämmande tydlighet hur Sommar jäst ut över alla sina bräddar.

Där har fjolårets värdar fösts ihop i grupper för att Umgås. Där får vi vara med redan under upptakten där Alex Schulman köper kardemummabullar och sen följa med på resa och förnäm måltid medan Relationer Uppstår. Efter några glas vin bedyrar de förstås hur underbara och genialiska de nyfunna vännerna är.

Det finns något kväljande över denna anrikade biomassa av förnöjt svenskt etablissemang. Och så sitter de i en stor samlingbild med blomsterkransar i håret.

Det är då man måste svälja. Och unna sig missunnsamhet. För dessa slottsmiddagar, denna toxiska mix av välvilligt småprat, dopad spiritualitet och redogörelser om dödsångest och personliga tragedier kan inte att dölja att syftet främst är ett vältrande i själva kändisskapet. Privata middagar som offentlig underhållning är illa nog, men kändisskap som drivmedel gör det outhärdligt. Allt annat vore bättre, en uppsättning adelsmän, troende kommunister, imamer eller mode­lejon.

Nu kramas de igen, ska gå till båten och det är Hans Rosenfeldts tur att bekänna hur smickrad han är.

Om det finns en Gud sprinklar han saltsyra över de fagra huvudkransarna.