Sociala medier är kraftfulla redskap för världens diktaturer.
När den kinesiska bloggaren och människorättsaktivisten Zeng Jinyan flög till Beijing förra helgen möttes hon på flygplatsen av åtta okända män. Reportrar utan gränser (RSF) misstänker att hon har suttit i husarrest sedan dess. Det kunde varit värre för Zeng. Enligt RSF sitter 76 nätaktivister redan i fängelse i Kina.
I västvärldens ystra nyhetsflöde om internet som demokratiskt verktyg – framför allt i arabvärlden – har föga skrivits om internet som kraftfullt verktyg för diktatur-erna själva. I år kom dock en väckarklocka med Evgeny Morozovs bok ”The net delusion”, med undertiteln ”Hur man inte befriar världen”. Morozovs tes är kärv: Internet demokratiserar inte världen, utan fungerar snarare som ett sofistikerat verktyg för auktoritära regimer.
Föreställningen att till exempel upproret i Iran 2009 drevs av sociala medier avfärdar han prompt. Det flitiga twittrandet skedde utanför Iran, inte i landet, där upproret hämtade kraft via mer konventionell organisation. Och: ”Om det twittras att ett träd faller i skogen är själva tweetet inte orsaken till trädets fall”. Morozov lägger fram en rad exempel på hur diktaturerna blir allt bättre på att övervaka och motverka opposition via nätet. Om nätet gjort att den renodlade censuren blivit svårare att efterleva i diktaturer lär sig regimerna raskt att rusta upp sin egen propaganda. I Kina finansierar staten den så kallade 50 cent party-rörelsen, där aktivister får betalt för varje regimvänligt inlägg i cyberdebatten.
Al-jazeera rapporterade i förra veckan om Nordkoreas exceptionella utökning av militära datahackare. På några år har de ökats från 500 till 3 000 i underrättelsetjänst för den gode ledaren – globalt och i hemlandet.
Även i USA lade kongressen 2010 fram förslag för att öka regimens möjligheter att läsa privat e-post, övervaka nättrafik och skapa ett system med personliga internet-id.
Facebook är en annan källa där regimerna kan hämta underlag för att fylla och samköra register. Wikileakshövdingen Julian Assange har kallat Facebook den mest skrämmande maskin för spionage som någonsin skapats.
Morozov menar att verkligt effektiv kamp för demokrati kräver medborgare som organiserar sig, tar strid i den fysiska verkligheten och är villiga att fängslas och torteras för sin sak. Det räcker inte långt att gå in på en Facebook-grupp och klicka ”gilla”. Och på det hela taget utvecklas ny demokratiserande medieteknik mer sällan än vad dess tidiga förespråkare ofta tror. Till snart sagt varje viktig teknik har det knutits förhoppningar om en ny värld av global delaktighet. När tidningen The Englander 1858 beskrev telegrafen var man övertygad om att fiendskap och gamla fördomar nu skulle försvinna, eftersom tekniken knöt samman jordens alla länder i en tråd för fri kommunikation. Men när den brittiska koloniseringen av Indien utvecklats längre fällde en samtida britt en annan, lika stolt kommentar: Den anda av gemenskap och handling som kännetecknar imperialismen skulle knappast ha varit möjlig utan telegrafen.