I kväll kommer fyrverkeriraketer att stiga som lyckliga stjärnor mot natthimlen ovanför Brandenburger Tor, tyskarna i öst och väst kommer att fira tjugoårsminnet av Berlinmurens fall, stunden då järnridån som i ett kvartssekel hade förmörkat Europa äntligen rasade.
Vilken fantastisk tid! Och vilken fantastisk händelse! Men när jag kom till Östberlin någon dag senare var jag förvånad över att upplösningen hade skett så förhållandevis stillsamt. Hotellet var fullt av journalister, CNN hade hyrt ett helt våningsplan för att sända direkt, östtyskarna själva verkade redan ha givit sig av västerut i tutande, blomsterprydda Trabanter.
På Brechtteatern Berliner Ensemble var en diktuppläsning aviserad. Nästan inga besökare kom för att lyssna på DDR-författaren Karl Mickel. Tillsammans drack vi gravöl på restaurang Ganymed och beklagade oss över att Berlinmurens öppnande också tycktes ha ryckt undan marken för den livaktiga östtyska kulturen.
Tjugo år har gått sedan dess och mycket av det som då ännu föreföll oklart eller befann sig i sin linda har i dag fallit på plats. Äran för murens fall kan tillskrivas många – från Michail Gorbatjov som satte stenen i rullning till politbyråmedlemmen Günter Schabowski som med sin papperslapp framtvingade öppningen av gränsen. Men de som kanske mer än några andra förtjänar att äras är det östtyska folket, de sjuttiotusen östtyskar som med risk för sina liv gick ut på gatorna i Leipzig – inte den nionde november, utan redan den nionde oktober 1989.
Familjefäder, mammor och åldringar trotsade rädslan, ställde upp sig arm i arm inför den beväpnade arbetarmaktens styrkor. Ingen visste hur det skulle gå, det hade kunnat sluta i blodbad. Under några timmar föreföll det som om Tysklands öde balanserade på spetsen av en klinga.
De kuvade östtyskarna visade den 9 oktober ett mod som ingen tilltrott dem. För första gången i tysk historia genomförde de en revolution, utan blodsspillan, utan importerade slagord. Det var en folklig revolt, delvis med kyrkor som bas, ett fredligt uppror som inte ställde person mot person, land mot land eller klass mot klass. Med mognare insikt än då kan vi i dag erinra oss vilka personliga insatser som krävdes av enskilda östtyskar för att bringa detta byggnadsverk på fall.