Den svenska adelns ägarintressen har blivit aktuella efter Björn af Kleens nya bok i ämnet. Författaren finner det upprörande att socialdemokratin har låtit storgodsägarna i Skåne och Mellansverige sitta kvar i orubbat bo, medan deras motsvarigheter i andra europeiska länder utsatts för betydligt omildare behandling.
Det stämmer. Framför allt i östra Tyskland fanns det före andra världskriget stora lantområden som under strängt preussiskt försakande skötts för att gå i arv från generation till generation. Det var en aristokratisk kultur som inte gick att taxera efter penningvärdet, som var genomträngd av ägarfamiljens själ. Till denna kulturkrets hörde bland andra diktaren Heinrich von Kleist och statsmannen Bismarck.
Efter kriget genomförde den ryska ockupationsmakten en demokratisk jordreform som brutalt slog sönder junkrarnas gamla land. Under parollen ”Junkerland i bondehand” vände sig människor mot den jordägande överklassen med deras väldiga egendomar och överlägsna maner, mot deras bördsprivilegier som inte var tillgängliga för alla. Klasshatet förstärktes av att junkrarna ansågs medskyldiga till Hitlers maktövertagande.
Och nu? I dag, tjugo år efter murens fall, har det gamla junkerlandskapet i nordöstra Tyskland blivit en avfolkningsbygd mitt i Europa. Mellan ruiner av godsinfarter och igenvuxna alléer vill få människor bo, kaniner och rävar har tagit över. Ättlingar har ibland återvänt till fädernejorden. Men inte ens girigheten, att för en spottstyver komma över ett stycke land, tycks längre locka folk till Mecklenburg-Vorpommern.
Ur demokratisk synvinkel är adelns egendomar en feodal kvarleva. Man kan med rätta diskutera EU-bidragen till godsägare och storbönder, liksom frågan om friköp av historiska arrenden. Men det är inte säkert att det blir bättre av att ägarna genom skatter drivs från sin egendom. Eller av att gårdarna säljs till högstbjudande. Risken är stor att avdankade Skandiachefer och ministrar lägger beslag på hela klabbet, att det blir jacuzzi av änkenådens gemak och securitaslarm i stället för betande kor.
Många slottsherrar hör ihop med sin egendom, precis som en hantverkare hör ihop med sin verkstad. Det kan finnas ett värde i det, hur odemokratiskt det än låter