Med intresse har jag följt den debatt om figurativ konst som tidskriften Axess startade i somras och som att döma av ett meningsbyte i DN häromdagen (20/1) inte visar några tecken på att avta. Om jag förstår kritiken rätt finns likheter mellan nationalsocialisternas utmönstring av moderna konstnärer under trettiotalet och den konservativt orienterade modernismkritiken, som den har formulerats i Axess i dag.
Enligt gängse historieskrivning tömde nationalsocialisterna genom den beryktade utställningen ”Entartete Kunst” museerna på ”artfrämmande” konst och förbjöd nyskapande måleri. Det stämmer. Men jag skulle vilja vidga perspektivet och fråga om inte denna aktion på samma gång innebar modernismens genombrott. I varje fall är det svårt att tro att den nonfigurativa konsten hade fått sådant genomslag, blivit så förhärskande under hela efterkrigstiden, om den inte hade fallit offer för Tredje riket.
Vanligt folk gillar sällan modern konst, det är inget unikt för nationalsocialismen. Kälkborgaren har oftast reagerat mot nyskapande framställningar som inte föreställer något, åtminstone inte avbildar något som han förstår sig på. Undantag finns, men redan 1892 publicerade Max Nordau sin bok ”Entartung” som blev läst i vida kretsar i det vilhelminska Tyskland på grund av sin kritik av den ”sjuka” dekadensens alster i de europeiska huvudstäderna.
På tjugotalet skrev Thomas Mann om ”borgerlighetens urartning”. Han ogillade effektsökeriet och pseudointellektualismen inom konsten. Han hyllade skönheten och styrkan i ordalag som man med nutida glasögon nästan skulle kunna tro var hämtade ur Hitlers skrifter. Men ingen skulle väl i dag vilja hävda att humanisten Thomas Mann var högerextremist.
Vad jag menar är att det är olyckligt att reflexmässigt förknippa kritik av modernismen med nationalsocialismen. Som jag uppfattar det har Axess med sin modernismkritik helt enkelt trampat det rådande konstetablissemanget på tårna. Men paradigmskifte? Allt figurativt måleri är inte bra, här finns mycket pseudoromantik som kan kritiseras, och på samma sätt bör, i ett fruktbart växelspel, spekulativa iscensättningar och pseudomodernism kunna granskas och avslöjas.