I dag öppnar Forum för levande historia sin utställning ”Middag med Pol Pot – om massdödandet i Pol Pots Kambodja”. Efter att ha informerat om nazismens brott mot mänskligheten är det rimligt att man fortsätter med andra folkrättsbrott, oavsett med vilken politisk ursäkt de har begåtts. Grunden är ju varje människas okränkbarhet. Och för att inse de mänskliga rättigheternas primat behövs ingen propaganda – det räcker med saklig och korrekt information.
Därför är den reklamfilm för utställningen som nu lagts ut på Youtube ett sådant värderingshaveri.
I filmen saluförs ironiskt ”maoistglasögon”, lämpliga för besök i Pol Pots Demokratiska Kampuchea. Med påtagna glasögon färgas allt rosa och arkivbilder på slavarbetande barn kommenteras raljant: ”Se så flitiga de är, de små barnen.”
Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig vad de barnen kan ha genomlidit. Eller vad som väntade. Men i filmen reducerar man dem, liksom Pol Pots tillskyndare gjorde på 70-talet, till projektioner för de egna övertygelserna. I sig ännu ett övergrepp.
I filmen anklagas två svenskar då aktiva i Vänskapsföreningen Sverige Kampuchea, Jan Myrdal och Gunnar Bergström, för att bära eller ha burit sådana glasögon. Skulle man kunna tänka sig andra statliga myndigheter som på samma sätt utpekar enskilda ostraffade medborgare som klandervärda? Knappast. Sådant ska statliga myndigheter inte ägna sig åt.
Än värre är det fotografi man i filmen låter illustrera lidandet under Pol Pot, en bild på en utmärglad flicka och pojke. Det är taget den 22 augusti 1979, det vill säga mer än ett halvår efter att Pol Pot hade störtats. Mycket kan man lasta Röda khmererna för, men den efterföljande svältkatastrofen berodde i huvudsak på de invaderade vietnamesiska truppernas oförmåga eller ovilja att släppa fram internationellt bistånd.
Men i filmen helgar ändamålen medlen, man klipper och klistrar. Det är, för att tala klarspråk, historieförfalskning. Och sådan ska statliga myndigheter inte heller ägna sig åt.
Det krävs saklig information för att den kambodjanska tragedin ska bli begriplig i någon djupare mening, inte svartvit pekpinnepropaganda. Så här motar man ingen intolerans i grind. Tvärtom, så här lägger man en utmärkt grund för den.
Gav 2006 ut reportageboken ”Pol Pots leende. Om en svensk resa genom Röda khmerernas Kambodja”.