Parlamentsvalet i Libanon i veckan beskrivs i västmedier som en kamp mellan USA och Iran. I stället för att analysera Libanons komplicerade maktstrukturer skildras landets demokratiska övningar som en del i en inbillad civilisationernas kamp. Libanons politik blir lättfattlig genom att den görs till en konflikt mellan ont och gott, mellan väst och öst, mellan kristna och muslimer, mellan demokrati och diktatur.
Den moderna staten Libanon skapades av franska kolonialister som spelade ut klanerna mot varandra på klassiskt maner: söndra och härska. Israel, USA, Syrien och Iran bär också en stor skuld till att Libanon aldrig har fått chansen att bli en nation: skillnaderna har betonats när de regionala stormakterna byggt allianser i sin strävan att expandera. Identiteten är baserad på klan och religion.
Att vara ”libanes” är mycket svårare. Bara i klanen finns något slags trygghet. Därför blir lojaliteten mot klanledaren en fråga om överlevnad. Genom inbördeskrig och massakrer har en terrorbalans uppnåtts. Klanledarna är också krigsherrar. De styr och ställer som på medeltiden, men i moderna, ”demokratiska” kläder. De skriker att kriget är nära om ”balansen”, det vill säga deras egen makt, hotas.
Ingen kan vinna ett val i Libanon. Varje trosriktning garanteras sin beskärda del av inflytande. Valen utmanar därför inte krigsherrarnas makt. Libanon blir en modern, demokratisk stat först när libaneserna fritt kan välja utifrån ideologi och kompetens. Men dit är det lika långt som till en demokratisk stat i nuvarande Israel/”Palestina”, där palestinier och judar lever tillsammans och i fria val gemensamt utser sina ledare.
Tills vidare försöker Libanon lösa sina konflikter på unikt libanesiskt vis: Libanon är den enda plats på jorden där USA och Iran, genom sina lokala skyddslingar, har bildat koalitionsregering. Veckans parlamentsval resulterar förmodligen i en ny ”nationell samlingsregering”, garanterat handlingsförlamad.
Men Libanon är så mycket mer än cyniskt maktspel. Libaneserna förväntar sig ingen hjälp från staten. Den fula sekterismen kan soliga dagar beskrivas som en vacker mosaik, där kulturer möts, krockar och utvecklas. Beirut är Mellanösterns mest spännande plats, där kreativiteten är gränslös, maten och vinet godast, diskussionen livligast och människorna vackrast.
Libanons framtid är osäker, inte libanesernas.