På den arabiska gatan finns svar på alla svåra frågor. Åk taxi i Kairo, köp en falafel i Amman, ta en fika i Jerusalem, växla pengar i Beirut – och vare sig du vill eller inte får du snabbt veta sanningen: att terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 var en sionistisk konspiration, att Yassir Arafat giftmördades och att svininfluensan är resultatet av ljusskygga judisk-amerikanska experiment. I Mellanöstern sprids konspirationsteorierna blixtsnabbt. Bristen på yttrandefrihet är en perfekt grogrund för allehanda farliga ”sanningar”.
Efter mordet på den förre libanesiske premiärministern, Rafik Hariri, krävde en miljonhövdad folkrörelse att få veta vem som bär ansvaret. ”Sanningen” stod det på stora svarta skyltar i Beirut. För fyra år sedan handlade ”Sanningen” inte bara om att få fast mördarna, det var ett kraftfullt politiskt krav på verklig demokrati och en utmaning mot korrupta, sekteristiska krigsherrar. De syriska ockupanterna kördes ut ur landet, nya val hölls. Världen hyllade ”cederrevolutionen”. Men demokratiseringen var en illusion. De gamla krigsherrarna och sektledarna sitter i orubbat bo.
I dag har ”Sanningen” reducerats till ett tomt slagord på slitna banderoller i Beiruts sunnitiska kvarter. FN:s långdragna utredning om mordet har hittills bara lett till fler och fördjupade konspirationsteorier. Fyra libanesiska säkerhetschefer, som under tre år suttit fängslade för inblandning i mordet, släpptes nyligen i brist på bevis av den nyinrättade internationella Tribunalen för Libanon. Därmed är fältet fritt för nya ”sanningar”. Den senaste publicerades i veckan i den tyska tidskriften Der Spiegel, där Hizbollah ges skulden för mordet.
Artikeln är full av spännande detaljer och namn som ytligt sett skänker trovärdighet åt anklagelserna. Men allt bygger på anonyma källor och reporterns påstående att han har studerat ”genuina dokument” som verifierar historien. Därmed blir artikelns faktainnehåll för libaneserna lika mycket värt som konspirationshistoriernas; uppgifterna går inte att kontrollera, du tror eller förkastar beroende på vilken sekt du tillhör.
Men en sensationell artikel i en internationell tidskrift kan få allvarliga konsekvenser i Libanon. För bara ett drygt år sedan var inbördeskriget nära när shiamuslimska Hizbollah attackerade sunnimuslimska distrikt. Unga sunniter ruvar fortfarande på hämnd och Der Spiegels uppgifter kan utlösa en ny, okontrollerad våldsspiral.
Så föder en konspiration en annan: Der Spiegels reporter blir i Beiruts shiitiska södra förorter en agent för den israeliska underrättelsetjänsten. Den teorin får bränsle av att ett 30-tal libaneser under de senaste månaderna har gripits som misstänkta israeliska spioner.
Det enda jag kan kontrollera i Der Spiegels artikel är spekulationen kring Hizbollahs motiv. Ledaren Hassan Nasrallah sägs ha oroats över Hariris växande popularitet och skulle därför ha gett order om mordet. Det är svårt att tro. Nasrallahs popularitet i Libanon och hela Mellanöstern var vida överlägsen Hariris. Dessutom hade Nasrallah och Hariri en vänskaplig, personlig relation. De träffades regelbundet för att dryfta politiska spörsmål. Hariri var motståndare till EU:s och USA:s terrorstämpling av Hizbollah och Nasrallah försökte medla i Hariris konflikt med den syriska diktaturen.
Den vanligaste konspirationsteorin har hittills varit att den syriska ockupationsmakten, med en allseende och hänsynslös underrättelsetjänst, måste ha varit inblandad i en så avancerad operation som sprängningen av Hariris bilkortege.
Å andra sidan ”vet” många libaneser att mordet utfördes av Israel. I brist på bevis för vem som är mördaren utses politiska motståndare till syndabockar och hatet fördjupas. Vem kan man lita på? Själv har jag under ett par årtionden i Mellanöstern dagligen åkt taxi, ätit falafel, fikat eller växlat pengar. Det har säkert satt sina spår.