Det är svårt att säga vad det sönderskrattade förslaget om en butler i tunnelbanan liknar mest. En kuplett av Povel Ramel? Eller en novell av PG Wodehouse?
Om man skärskådar måndagens artikel på DN Debatt ska man nämligen se att de största sanningarna – som vanligt – finns i de prilligaste uppslagen. ”Vad är ett rikt liv för dig?” frågar artikelförfattarna Carin Jämtin och Ilija Batljan. ”Kanske bara”, svarar de själva, ”likt tjuren Ferdinand, ligga under en korkek och lukta på blommorna”.
Vad ska man kalla det, om inte den slutgiltiga fasen i den svenska medelklassens förvandling till de drönande odågorna i Wodehouses brittiska aristokrati? Ta bara den oduglige ädlingen Bertie Woosters utomordentlige butler Jeeves, som visserligen snarare går under beteckningen betjänt – Woosters faster Agatha vill till och med gå så långt som att kalla honom för ”vårdare”. Vilket politiskt parti blir först med vallöftet om en personlig assistent till alla pendlare i kollektivtrafiken?
Hos PG Wodehouse kan herrarna inget och tjänarna allt. Anders Ehnmark har beskrivit distinktionen mellan Wooster och Jeeves, herren och betjänten, som skillnaden mellan en värderationell och målrationell människa. Adelsmannen och arbetshästen. Karnevalen uppstår när de byter plats.
En passande beskrivning, samma vecka som Folkpartiet i Stockholm kontrade sina socialdemokratiska kollegers förslag med krav på ”ett mer dansant Stockholm” och justitieministerkandidaten Thomas Bodström leker bort resterna av sitt politiska förtroende i TV 4:s ”Fångarna på fortet”.
Wodehouses värld uppdaterad: vrickade dignitärer och lättjefulla radhusaristokrater, som förväntas behöva hjälp med att bre smör på sin egen limpa.
Livet är ingen dans under korkeken. Den enda som kommer undan med äran är butlern.