Om några veckor släpps George W Bushs memoarer ”Decision points”. För sin vän och författarkollega Tony Blair har den debuterande expresidenten talat klarspråk om såväl sina egna som läsarnas förväntningar: ”Folk tror att jag har problem med att läsa en bok, tänk då vad jag ska ha med att skriva en.”

Med återgivandet av det citatet drog Tony Blair ner en avsevärd skrattsalva när han och hans säkerhetsuppbåd mötte en begeistrad skara mediesvenskar på Grand Hôtel i Stockholm i veckan. Anledningen till besöket var Blairs egen bok, ”A journey” – recenserad av Maria Schottenius i DN 10/9 – som nu har snabböversatts till svenska med titeln ”Mitt liv, min resa”.

Det kan vara värt att jämföra Blairs politiska reseskildring med en annan av höstens nya böcker, skriven av en annan europeisk toppolitiker, men för 50 år sedan: Tage Erlanders dagbok från 1960. Också Erlanders kverulantiska och starkt underhållande anteckningar har resandet som underliggande tema: närmare bestämt hans bilfärder till och från rekreationsbostaden Harpsund (påfallande ofta handlar de om hans motvilja att behöva bege sig där-ifrån). Precis som de tidigare delarna är dagboken från 1960 fylld av missmod och magsyra.

50 års skillnad i statsmannamässig tidsanda blir särskilt slående när man betraktar bildmaterialet i de båda böckerna: Tony Blair ler på varje bild, bländvitt och brett som en cheshirekatt (i synnerhet när han befinner sig på Chequers, den brittiska premiärministerns motsvarighet till Harpsund).

Tage Erlander ler inte. Hans dagliga klagosång uttrycker säkert en skillnad i personlighet, men ännu mer handlar det förmodligen om att han fångar historien i realtid, under resans krångliga gång, medan Blair lägger den till rätta i efterhand, även om han uppger sig ha gjort det för egen hand, med penna och papper.

En rad ledande socialdemokrater fanns på plats i Stockholm för att lyssna till sin brittiske partikollega, innan han drog vidare på sin världsturné. Dock inte Thomas Bodström, som har fullt upp med sin egen grand tour, närmare bestämt i USA, där han i fredags på sin blogg meddelade att han hoppar av från riksdagen. Bodström gav ut sina dagböcker redan efter två år som justitieminister och har därefter – som bekant – tagit sitt författarskap i en helt ny riktning.

Det står honom förstås fritt. Att han försökte göra sin långsemester till en principfråga om riksdagsledamöters rätt till föräldraledighet lät dock lika tunt som intrigen i en av hans deckare, med tanke på att barnet i fråga är sju år gammalt. Det är bara elva år yngre än Anton Abele, den unge moderat som nu lär få överta Bodströms roll som parlamentarisk driftkucku för de skvallrande klasserna.

Abele skriver inte vare sig deckare eller dagbok, utan dokumenterar sig med video på Youtube. Det lär inte ge honom en plats i litteraturhistorien men väl en som Sveriges genom tiderna yngste riksdagsledamot.