Som pojke provade jag snabbt religionsfalangerna på orten där jag växte upp.
På Filadelfia fick man skära ut sitt förnamn i frigolit. I Statskyrkan var det kuddröj och bullar med saft.
Fast det fanns alltid en hake. Efter glammet skulle det sjungas sånger om Gud. En började så här: ”Du kan inte vad jag kan, jag kan inte vad du kan.” Och fortsatte: ”Men Gud har en uppgift som passar för dig och en annan som passar för mig.” Länge tänkte jag att det var det budskapet som fick mig att fly religiositeten: bli vid din läst, försök inte att gapa över det du inte kan.
Nu har jag börjat gnola på den lite grann.
Digitalgenombrottet har gett oss bloggare som avslöjar missförhållanden och sociala nätverk. Men på ett område har utvecklingen varit förödande: den djuplodande kulturkritiken.
Ett nummer av BLM från 1999 väger mer än det sammanlagda stoffet i alla entusiastdrivna boksajter som jag plöjt. Tre minuter med P 1 räcker för att inse att tyngden inte bor bland ettorna och nollorna utan i ”gammelmedia”. Det finns lysande kulturbloggsundantag. Men tankeutvecklande inlägg hotas alltid av digitalförbannelsen: en pappersessä låter läsaren stirra in i väggen och tänka till. På nätet ligger en krans av distraktioner en pixel därifrån.
Problemet med bokbloggarna är inte deras snabba mun till mun-rekommendationer: entusiasterna gynnar läsintresset, det är bra! Problemet är att de, liksom nätet i stort, passar in i en ekonomi där allt ska konsumeras i hyperfart och utan kritikerknot. Och att de till sist kan vara själva kvar på arenan.
Efter mediehusens nedskärningar i frilansbudgeten har kulturjournalisterna blivit som träspångstävlarna i ”Robinson”: den som kan balansera längst på den ekonomiska eggen blir kvar.
I SvD 12/1 avfärdar Anders Mildner kritiken mot proffsavvecklingen som en elitistisk desperation. I Expressen samma dag målar PM Nilsson upp en framtid där också makthavarna själva styr ”informationsströmmarna”. Aktörer med självkritik, får man hoppas.
De glömmer att publiken inte hurrar lika högt
Ideligen påpekas det att våra kunskaper efterfrågas av de betalande läsarna. P 1:s ökade lyssnarsiffror borde också vara en fingervisning om att det finns ett ökat sug efter tyngd.
Så, om vi inte vill ha en digital monokultur är det bäst att börja sjunga den där sången högt. Nätet kan inte det som papperet kan. Amatören kan inte leverera som ett proffs.