Kommentaren
Pontus Dahlman: Bloggen kan inte ersätta papperskritiken
Publicerat 2010-01-18 09:02
Dela med andra:
Kommentaren
- Fler kommentarer
- Henrik Berggren: ”Hotat filmprojekt. Snälla kulturministern, gör något!”
- Ola Larsmo: Framtiden är här. Ipad är en mördarpryl – men har den radio?
- Sverker Lenas: Närig kulturpolitik. Sektorn där arbetslinjen havererar.
- Åsa Beckman: Finfint och fulfult. Debatten om kritiken är för gaggig.
- Per Landin: Vidga perspektivet. Man måste få kritisera modern konst.
- Bo Madestrand: Välj dina vänner. Man kan inte lita på någon på Facebook.
- Maria Schottenius: Hejdå, mansgrisar! Genikulten är romantisk och alkoholrelaterad
- Johanna Paulsson: Rymd och ras. Sf-genren har kört fast i koloniala fantasier.
- Göran Greider. Tidskriftsfajt. Bråket mellan Arena och Tvärdrag friskar upp.
- Leif Zern: Logepladder på lägsta nivå. Bengt Jahnsson borde få vila i frid.
- Niklas Wahllöf: Det vi får se är våra bilder av Afrika – inte afrikanska.
- Sverker Lenas: Världens just nu mest sedda film förmedlar misstro till systemet. Vad säger det?
- Mårten Blomkvist: Goda män. Bröderna Coen blottar USA:s dolda antisemitism.
- Thomas Anderberg: Skryt lönar sig. Kända författare lär sig av Andy Warhol.
- Dan Jönsson: Var svinet en anka? FN blev snuvat av läkemedelsindustrin.
- Magnus Linton: Alla som inte tycker som USA är terrorister
- Ola Larsmo: Amnesty ser mörkt på människorätten
- Maria Schottenius: 00-talet blev decenniet då världen vällde in
- Kors! Barbro Hedvall om en modedetalj som gjort comeback
- Cecilia Schwartz: Silvio Berlusconi stärker sin position efter attacken
- Bo Madestrand: Varför stoppades tillbyggnaden av Stadsbiblioteket?
- Mikael Löfgren: Klimatmötet ur indiskt perspektiv
- Andreas Malm: Trots brandhotet sover de rika länderna
- Ingegärd Waaranperä: De fria teatrarna får slåss om småpengar
- Dan Jönsson: Tyst jubel. EU:s förslag om en straffskatt har sprängkraft.
- Thomas Anderberg: Stöd musikerna
- Torbjörn Elensky: Ord och brott. Litteraturen är full av horkarlar, lögnare och knarkare.
- Mårten Blomkvist: Stort blir större
- Maria Schottenius: "Elakheten är en kraft att räkna med"
- Vänsterns idétorka. Socialdemokratin borde ha öppet mål.
- Birgitta Rubin: Varför bluffade Pontus Hultén?
- Stefan Jonsson: Stora ord. Att jobba med medier är inte att vara journalist.
- Lars Linder: Reporter eller debattör? Tamas raseri skymmer ämnet.
- Malin Ullgren: Pinsam fest. Bara kungen kan stoppa det kitschiga jippot.
- Nina Björk: Köp och glöm. Kan vi verkligen konsumera bort orättvisan?
- Torbjörn Elensky: Kinesisk kolonialism. Afrika har blivit Kinas bakgård.
- Lars Linder: I skottlinjen. Det har blivit allt farligare att arbeta som journalist.
- Sverker Lenas: Kultur som motnatur. Våra naturberättelser måste avgiftas.
- Magnus Linton: Våldets Colombia. Sverige gör rätt i att stoppa sitt bistånd.
- Karolina Ramqvist: Barnförbjuden barnfilm. Olika åldersgränser för pojkar och flickor.
- Kajsa Ekis Ekman: Vinklat om Venezuela. De svenska medierna missar allt.
- Ola Larsmo: Det bruna arvet. Centern borde sopa rent framför sin egen dörr.
- Torbjörn Elensky: Avslöja rasisterna. Mobben i Vellinge har inget folkligt stöd.
- Per Jönsson: Nej till kapitalism. Världens folk har röstat om marknaden.
- Per Landin: Jorden de miste. Kanske är adeln bäst lämpad att förvalta sina gods?
- Per Landin: Folkets seger. De kuvade östtyskarna visade enormt mod.
- Malin Ullgren: Det luktar skämt. Vänsterns satirbloggar blir allt verkligare.
- Martin Nyström: "Arkitekturen speglar operans betydelse."
- Sverker Lenas: Köp och släng. Teatern blir allt mer miljömedveten.
- Torbjörn Elensky: I samtidens rumpa. Populärkulturen dissar finansens bonusar.
Som pojke provade jag snabbt religionsfalangerna på orten där jag växte upp.
På Filadelfia fick man skära ut sitt förnamn i frigolit. I Statskyrkan var det kuddröj och bullar med saft.
Fast det fanns alltid en hake. Efter glammet skulle det sjungas sånger om Gud. En började så här: ”Du kan inte vad jag kan, jag kan inte vad du kan.” Och fortsatte: ”Men Gud har en uppgift som passar för dig och en annan som passar för mig.” Länge tänkte jag att det var det budskapet som fick mig att fly religiositeten: bli vid din läst, försök inte att gapa över det du inte kan.
Nu har jag börjat gnola på den lite grann.
Digitalgenombrottet har gett oss bloggare som avslöjar missförhållanden och sociala nätverk. Men på ett område har utvecklingen varit förödande: den djuplodande kulturkritiken.
Ett nummer av BLM från 1999 väger mer än det sammanlagda stoffet i alla entusiastdrivna boksajter som jag plöjt. Tre minuter med P 1 räcker för att inse att tyngden inte bor bland ettorna och nollorna utan i ”gammelmedia”. Det finns lysande kulturbloggsundantag. Men tankeutvecklande inlägg hotas alltid av digitalförbannelsen: en pappersessä låter läsaren stirra in i väggen och tänka till. På nätet ligger en krans av distraktioner en pixel därifrån.
Problemet med bokbloggarna är inte deras snabba mun till mun-rekommendationer: entusiasterna gynnar läsintresset, det är bra! Problemet är att de, liksom nätet i stort, passar in i en ekonomi där allt ska konsumeras i hyperfart och utan kritikerknot. Och att de till sist kan vara själva kvar på arenan.
Efter mediehusens nedskärningar i frilansbudgeten har kulturjournalisterna blivit som träspångstävlarna i ”Robinson”: den som kan balansera längst på den ekonomiska eggen blir kvar.
I SvD 12/1 avfärdar Anders Mildner kritiken mot proffsavvecklingen som en elitistisk desperation. I Expressen samma dag målar PM Nilsson upp en framtid där också makthavarna själva styr ”informationsströmmarna”. Aktörer med självkritik, får man hoppas.
De glömmer att publiken inte hurrar lika högt
Ideligen påpekas det att våra kunskaper efterfrågas av de betalande läsarna. P 1:s ökade lyssnarsiffror borde också vara en fingervisning om att det finns ett ökat sug efter tyngd.
Så, om vi inte vill ha en digital monokultur är det bäst att börja sjunga den där sången högt. Nätet kan inte det som papperet kan. Amatören kan inte leverera som ett proffs.
Visar 1-4 av 4. Per sida:
...Därför skulle jag gärna se att Pontus vågade prova kulturbloggar som han en gång provade religiösa falanger. Och visa upp de guldkorn han - som "proffs" - lyckas vaska fram.-
Larv! Om Pontus inte vill se utarmningen i de egna leden blir det svårt att ta hans raljerande på allvar. Även om många av hans argument är giltiga i generell mening (inte minst det om "hyperfart" - det kräver absolut mer av bloggläsaren att läsa ett långt inlägg, än av tidningsläsaren att läsa en lång artikel), finns det - i antal räknat - fler kvalitativa amatörkulturbloggare än det finns kvalitativa proffskulturskribenter.
Det är bara lite svårare att hitta...
Tsk, tsk, tsk. Jag har länge hyst åsikter liknande Pontus Dahlmans, men generaliseringar som i ovanstående kolumn visar bara på enögdhet hos skribenten. Tvärtom finns det många blogginnehavare som har tagit på sig att skriva de långa, breda och djupa analyser som får mindre och mindre plats i dagspressen. Bra filmer är bättre än dålig teater. Bra TV är bättre än dåliga böcker. Bra bloggare är bättre än dåliga pappersskribenter.
Viktiga frågor som Dahlman tangerar. Hur går det med demokratin som styrelseskick, såsom den var tänkt att fungera i detta land, om pressen - med sin tänkta kritiska funktion - upphör att fylla sin uppgift? Faller slutligen den demokratiska illusionen?
Tull, 10:08, 18 januari 2010. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
