Jag har två par glasögonbågar. Det ena nästan overkligt diskret; tunt stål runt neutralt ovala glasbitar. Jag har dem när jag fiskar, för att få största möjliga ostörda synfält över vattenytan. Eller när jag är reporter och vill smälta in.
Det andra: tjocka kolsvarta bågar i plast. Kulturbrillorna. Jag tar på mig dem till vardags ändå. Liksom den svarta kulturkavajen som börjar bli trådsliten och ful. Och då och då: den svarta tröjan av, herregud, polomodell. Jag bär dem av tjurskallighet. Och kanske också ett slags trots.
Nyss hade filmen ”Scener ur ett kändisskap” biopremiär. En fiktiv dokumentär där skådespelaren Linus Wahlgren gör allt för att kunna lämna sitt kulturella produktionsfält – farser, musikaler – och gå upp i ett annat.
Dramaten är målet. Han lyckas genom att härma Jonas Malmsjö. Som, i filmen alltså, läser Strindbergsbiografier, stirrar på postmodern konst, svinaktigt förnedrar alla hyggligt folkliga privatteaterskådisar. Och bär svart polotröja och glasögon av hornbågsmodell.
Nyss gjorde KD:s Göran Hägglund sitt Almedals-utspel, där han i sin tur utmålade ”kulturvänstern” som världsfrånvända elitister som bara bryr sig om ”svårartade performancevrål”. Medan ”verklighetens folk” sliter och knegar på.
Ska man våga dra på sig sina svarta utan att bli lynchad nu? Det tror jag att man kan.
I senaste upplagan av ”Samtalet” i P 1 intervjuades konstnären Jan Håfström. Han berättade om sin uppväxt och de många flyttarna den lilla, ganska fattiga familjen gjorde. Värst var det när han hamnade i närheten av societeten i Göteborg.
”Jag blev intellektuell, det var ju det vapen man hade mot överklasskamraterna som seglade och sprang omkring i klubbjackor”, säger Håfström.
Kanske var det också så, på sitt sätt, för mig när jag började bära svart.
Men grejen är att det där vapnet verkar ha förlorat sin udd. Hägglund har inte lyckats piska upp något vidare hat mot ”kultursidornas idisslande”. Och finkultursparodin ”Scener ur ett kändisskap” drog enligt GP bara 258 personer till biograferna under sin premiärhelg.
Måltavlan för karikatyrerna tycks helt enkelt inte tillräckligt tydlig. Eller, kanske snarare inte ha makt nog för att uppfattas som ett hot.
Det är bara att inse. Kulturknutten håller inte längre ens att skratta åt. Jag kan bära vilka bågar jag vill.