Vi är två nu, starkare, och kanske lite lyckligare än förut. Efter åren av ensamhet har vi insett att det krävs två för att lyfta på allvar. Och när vi stiger ut i ljuset med vår manusbunt skall alla viska: Se på dem, de har förverkligat sina bokdrömmar, tillsammans.

Ungefär så tänker jag mig att det har låtit när makarna, kompisarna, arbetskamraterna eller syskonen som bildat de senaste boksäsongernas författarpar har bestämt sig för att skriva ihop. Att det som inför ett giftermål funnits en pirrande förväntan. Men kanske också en knivsudd kallt beräknande taktik.

När thrillerpseudonymen Lars Kepler i somras visade sig innehålla Alexandra och Alexander Ahndoril blev uppmärksam­heten enorm. Och jag tror att det var författarparsmodellen snarare än pseudonymavslöjandet, som gjorde att paret kunde börja slappna av ekonomiskt medan allt ljus föll på dem.

Roslund & Hellström, Öhrlund & Butler, Paret Ahndoril och nu i dagarna under pådrag på alla mediefronter: Liza Marklund och James Patterson ... Författarparhästarna är tillräckligt många för att tala om en trend. Men ännu så länge tillräckligt få för att skapa den mediemagnetiska känslan av att de står för något speciellt.

Hur träffades ni? Och ni som också lever ihop, herregud, hur är det att också jobba med samma projekt ihop? undrar man. Rätt trevligt tydligen, i varje fall hemma hos Lars Kepler, att döma av en lång text i tidningen Vi (1/10). Ett reportage där man också anar styrkan i tandem­upplägget. Att det ungefär är som att ta hand om sina egna barn; när den ena parten mattats ut av alla krävande roman­figurer, är det bara för den andra att rycka in tills det blir kväll.

Men nyfikenheten inför författarparhästarna stannar inte vid det privata. Det är som om fenomenet också satte i gång en textmässig dissektionsinstinkt som inte står litteraturvetenskapens efter.

Den ensamt plitande författaren är en av våra mest ikoniserade kulturfigurer. Klart att man vill veta var delarna hamnat när den klyvs mitt itu!

I en radiointervju från 1972 (se SR:s hemsida) berättar författarduon Per Wahlöö och Maj Sjöwall om alla som ideligen pekar ut vem som skrivit vilken passage. Och de har nästan alltid fel, påstår paret.

De senaste veckorna har det spekulats kring vem som egentligen skrev vad i Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Och när hans sambo Eva Gabrielsson säger att hon ”läste mer än korrektur” och i intervjuer låtit ana att omfattningen av hennes delaktighet kommer att avslöjas i hennes egen bok i vår … Hör man inte då en eventuellt propsande parhäst trava fram ur skuggorna? Vad ska hennes nästa drag bli?

Att bilda författarpar har kort sagt blivit ett sätt att make it new på en bokmarknad som blivit lika nyhetsdriven som modebranschen. Och som vanligt när det gäller kommersiell kreativitet är det Piratförlaget som bildar ekonomiskt avantgarde, med lanseringen av James Pattersons och Liza Marklunds thriller ”Postcard killers”.

Det finns inget förvånande över upplägget där den här nästan okände Patterson får ett inskott i den svenska bokmarknaden, och i de länder som Marklund är populär. Medan Marklund kan stiga ut ur den trojanska bästsäljarbjässen som boken lär bli och säga USA here I come. Med en författare som har haft trettiofem titlar överst på New York Times bästsäljarlista vid sin sida.

Men det är något ojämlikt med årets mest blixtbelysta författarduo. På bokens insida står det copyright James Patterson, men inte Liza Marklund.
”Det stämmer, han har alltid copyrighten, sedan har de ett affärsavtal dem emellan”, säger förlagets presskontakt när jag ringer upp.

Patterson har tidigare bildat flera andra författarpar. Och i en intervju i USA Today (2/4 -07) svarar han på frågan om hur vinsten brukar delas upp mellan honom och hans kompanjoner: ”Låt oss bara säga att alla blir nöjda.”

Säkert är det så. Och vad är väl rättigheterna till ens egna ord och karaktärer, när man få dansa pardans över hela bokvärlden?