Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Så blev män i lycra aggressiva cykelkrigare

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

De är vältränade, hänsynslösa och rustade för gatustrid. De är MEMILS: Medelålders Män I Lycra, besjälade av miljökamp. Men arkitekten och skribenten Ola Andersson har genomskådat den nya sortens cyklister.

Min far älskade att cykla till jobbet. Lika mycket som han varje vår såg fram emot att ta fram cykeln, lika dystert var det när han på senhösten fick ställa cykeln och börja ta bilen. Dessemellan cyklade han varje dag det inte regnade, en mil från förorten till jobbet och en mil tillbaka, alltid i sina normala kläder och aldrig med hjälm.

De flesta som använder cykel dagligen gör det, antar jag, på samma sätt. För att det är ett sätt att hålla sig i form och slippa sitta i en bil, och utan att göra en stor sak av det. Det finns dock en helt annan typ av cyklister som blivit allt vanligare.

”Gatustrid” var den feta rubriken på ett reportage i Svenska Dagbladet i våras. Det inleds med en kort intervju med en copywriter som ”i vindtäta byxor och aerodynamisk hjälm, rullar mot Medborgarplatsen på sin Corratec i tyskt lättviktsstål.” Han utgjuter sig över att behöva trängas med fotgängare på Götgatan, sedan ett antal år en gågata.

Det är inte bara de som går i Götgatsbacken i Stockholm som har lärt sig frukta dessa cykelkrigare. Överallt kan den som går till fots, åtminstone i Stockholm, överraskas av dessa synnerligen aggressiva trafikanter, oftast i yngre medelåldern, iklädda funktionskläder, hjälm och gärna solglasögon. Japp, jag pratar om MEMILS: Medelålders Män I Lycra som tar sig fram i trafiken utan hänsyn till andra, på ett sätt som omedelbart skulle rendera vilken annan fordonsförare som helst dagsböter eller kortare fängelsestraff.

Deras hänsynslösa framfart rättfärdigas av deras syn på sig själva som ädla riddare i en daglig kamp mot bilismen, förtrupper till en framtid när bilen är avskaffad. Allvaret i deras kamp kräver kompromisslöshet och offervilja – även av oss som skall samsas med dem på gatorna.

Om det nu vore så att cykeln verkligen vore ett effektivt sätt att bekämpa bilismen skulle detta möjligen vara motiverat. Ingenting har på samma sätt som den utbredda privatbilismen ruinerat våra städer.

Bilen har skapat sin en egen livsstil, med utspridda förorter och motorvägsspaghetti där det ofta är nästan omöjligt att ta sig fram till fots med cykel eller kollektivtrafik.

Men cykeln är inte på något sätt ett hot mot bilismen. För det första uppfyller den inte ett villkor som i andra stadsbyggnadssammanhang är självklart: den är inte tillgänglig för alla. De som är för unga, för gamla eller som av någon annan anledning inte har fulla kroppskrafter kan inte cykla annat än korta distanser, eller inte alls.

För det andra är cyklingen begränsad av vårt klimat. Vintertid är och förblir cykling en extremsport. Även om många cyklar under sommarhalvåret och ännu fler skulle kunna tänka sig att göra det, är och förblir det en liten minoritet som kan tänka sig att cykla i storm, snö och minusgrader under vinterhalvåret. Kollektivtrafik och vägsystem måste alltså dimensioneras så att det finns plats för alla de som, likt min far, ställer cykeln under vintermånaderna.

I Stockholm finns ytterligare ett hinder: topografin. Städer som Köpenhamn, Malmö och Lund är platta. Stockholm är kuperat och den som tar sig fram måste med egna fysiska krafter ta sig över backar och broar, med höjdskillnader upp till 15-20 meter. Möjligen är detta orsaken till just stockholmscyklisternas vilda framfart. Full fart i nedförsbacken gör det lättare att ta sig upp för uppförsbacken. Bromsar du är det inte bara att trycka på en gaspedal, du måste med egna fysiska krafter återerövra den förlorade rörelseenergin. Detta gör stadens cyklister, i motsats till de flesta bilister, extremt ovilliga att anpassa sin hastighet till omgivningen.

Är det ett effektivt botemedel mot bilismen vi söker finns det i dagens Sverige bara ett: Storstockholms Lokaltrafik, SL. Stockholm har den högsta andelen resor med kollektivtrafik i landet. Omkring hälften av alla resor i Stockholm görs med kollektivtrafiken. Det är långt över Göteborg som ligger på en fjärdedel, vilket också är det svenska genomsnittet. I Malmö är kollektivtrafikandelen ännu lägre.

Det som gör att Stockholm har den överlägset högsta kollektivtrafikandelen, en av de högsta i västvärlden, är vår spårbundna kollektivtrafik. Denna, i kombination med busstrafik, är det enda realistiska alternativet till bilismen. Det är tunnelbana, pendeltåg och tvärbana som gör att vi oftare än i andra städer kan välja bort bilen.

Vill vi bekämpa bilismen är det med andra ord kollektivtrafiken vi skall slåss för. Här finns det en del att göra. Kollektivtrafiken i Stockholm måste försvaras mot prishöjningar och extremt dyra satsningar på vägtrafik. Förbifarten Stockholm är ett praktexempel på det senare. I övriga städer måste kollektivtrafiken byggas ut. Spårbunden kollektivtrafik behövs i fler städer.

Skall vi vara noga kan cyklingens påverkan på kampen mot bilismen mycket väl vara negativ. Effektiv kollektivtrafik kräver ett tillräckligt underlag av resenärer. Ju färre som reser, desto sämre kollektivtrafik. Det gäller oavsett om de tar bilen eller cykeln istället.

Därmed inte sagt att det är något fel att cykla, så länge du följer trafikreglerna - självklart inte! Det är ett utmärkt alternativ till bilen för persontransporter på kortare sträckor under sommarhalvåret som håller dig i form. Men det är ett livsstilsval, inte ett sätt att bekämpa bilismen. Vill du göra det skall du åka kollektivt. Året runt.