I år sorterade vi för första gången sopor i Italien.
Att en svenskägd semesterby med folkrörelseanknytning inför sopsortering kan förstås tyckas ytterligt patetiskt, i synnerhet som byn är belägen i utkanten av Europas största reella soptipp, Casertaprovinsen i norra Kampanien, där lastbilar nattetid dumpar giftigt industriavfall på åkrarna intill tomatodlingarna.
Det händer att man känner en frän stank av brandrök i luften tidigt på morgonen. Åtminstone inbillar vi oss det.
Italiens regering definierade redan 1994 sophanteringen i regionen som en ”katastrofsituation” och det har genom åren varnats för koleraepidemier. Det var ingen slump att Silvio Berlusconi, politikens Joe Labero, utsåg Neapel till skådeplatsen för sitt första trick efter återvalet 2008: att trolla bort soporna från gatorna.
Illusionsnumret lyckades. Soporna försvann. Alla som reser runt i regionen ser skillnaden mot för några år sedan, då berg av skräp kantade vägarna.
Frågan är bara vart de tog vägen. I ett skakande reportage i tidningen La Repubblicas fredagsbilaga Venerdì finns svaret: berg av ”ekobalar”, sopor inslagna i vit plast som täcker enorma arealer mellan frukt- och grönsaksodlingarna. ”En förintelse i vitt”, säger en miljöaktivist i reportaget.
Balarna rymmer nämligen inte bara urdruckna mineralvattenflaskor, citronskal och ciabattakanter. Dioxinerna från det giftiga industriavfallet tränger ner i mark och grundvatten och förvandlar regionen till ett ekologiskt katastrofområde. En lokal läkare har jämfört med Tjernobyl, cancerstatistiken är otvetydigt högre än i resten av landet. Ingen lär glömma det suggestiva slutkapitlet i Roberto Savianos ”Gomorra”, om de romska pojkarna som på nätterna betalas för att elda upp giftavfall med bildäck, en bild som stämmer väl överens med Neapels mytologiska status som nära förbundet med helvetets krafter.
Under sommaren tog italienska myndigheter dessutom kontrollen över den kulturhistoriska klenoden Lago d’Averno, den sjö som Vergilius i ”Aeneiden” pekar ut som ingången till Hades. Sjön ägdes fram till nyligen av en av camorrans klaner. Tidningarnas – ofta litterärt medvetna – rubriksättare hade inga större problem att dra växlar på den symboliken.
Också La Repubblicas utsände har sin litteraturhistoria i bakhuvudet när han reser uppför vin- och olivodlingarna på vulkanen Vesuvius sluttningar, en fridlyst nationalpark med stora naturliga håligheter i lavaberget. Några av grottorna har på senare tid fått ett nytt användningsområde. Reportern beskriver en av dem som Dantes helvetestratt, 80 meter djup och fylld av ”materiens fördömda”, det vill säga nyligen dumpade sopor.
Ginsten på berget blommar lika starkt som i Fritiof Anderssons Arkadien. Capris sagosiluett skymtar i den glittrande bukten utanför.
Det är den uppdaterade vyn från Italien.
Oemotståndligt på ytan. Helt ruttet inuti.