Det är sista dagen på Singapore Writers Festival. Utanför The Arts House maratonsignerar Neil Gaiman böcker i fem timmar. Den brittiske fantasyförfattaren är festivalens stjärna. Kvällen innan har svenske John Ajvide Lindqvist diskuterat ”Låt den rätte komma in” till ett soundtrack av tropiskt åskväder. Själv avslutar jag med författarfestivalens mest uppsluppna tillställning.
”Dissecting the Merlion” börjar som seriös uppläsning och slutar i en satirisk debatt kring Singapores älskade och hånade Merlion. En turistsymbol, till hälften lejon till hälften fisk, som står staty vid Singapore River och har skapat en egen litterär genre. Sedan Edwin Thumboo 1977 skrev sin ”Ulysses by the Merlion” som en betraktelse över nationsbygget Singapore har det producerats en rad Merliondikter, mer eller mindre allvarliga.
Självklart inleder den 75-årige Thumboo, landets inofficiella poet laureate, läsningen när det nu lanseras en antologi på temat. Hans omsorgsfulla diktion passar som hand i handske för en stil influerad av bland andra Yeats och Auden.
Men det är den fejkade parlamentsdebatten efteråt som får salen att runga av skratt. Fyra författare företräder det regeringsparti som hävdar att Merlion har förtalats genom dikterna, fyra företräder oppositionen. Referenser till dagens singaporianska politik samsas med Shakespearetravesti. Att vi befinner oss i den sal där parlamentet fram till 1999 faktiskt sammanträdde ökar förstås laddningen. För en timme råder karneval. Narren som kung. Poeten som politiker.
Under de föregående dagarna har jag försökt ringa in den singaporianska litteraturen, sökt svar på varför den inte märks mer utåt. Singapore kan ju pricka av de flesta korrekta attributen: postkolonialt, mångetniskt, mångreligiöst plus en stor utgivning på engelska.
Den uppsluppna avslutningen sammanfattar några möjliga svar. Framför allt att poesin, men också novellen, är ovanligt stark. Delvis har det säkert att göra med att heltidsförfattarna är få. Flera är jurister, arkitekter, jobbar inom finanssektorn, hinner bara hantera de korta – och smala – formaten. Få har tid för den mer omedelbart statusgivande romanen.
Singapores besatthet av utveckling är för övrigt ett återkommande litterärt tema, nostalgiskt som i Simon Tays ”City of Small Blessings” eller absurt som i Jean Tays pjäs ”Boom” där byråkrater i jakt på byggbart land måste övertala lik att ge upp sina gravar.
Och trots den glipa som Merliondebatten tillfälligt öppnar i bilden av Singapore som en kontrollstat, gäller fortfarande ofta läsning mellan raderna i ett klimat där självcensur är en vanlig strategi. Till och med Alfian Sa’at, en av de mest frispråkiga yngre författarna – hans pjäs ”sex.våld.blod.äckel” spelades av Teater Tribunalen i Stockholm 2006 – säger att han ibland måste påminna sig själv om att inte hålla tillbaka.
Paradoxalt nog är dramatiken, där det finns en aktiv censurprövning eftersom texterna ska framföras offentligt, kanske mest radikal. En gräns som är tydlig går också lättare att utmana.
Ändå hittar jag bredd bland festivalförfattarna: O Thiam Chins realistiska vardagsnoveller, poeten Cyril Wongs magiska sagor, Madeleine Lees exakta naturpoesi, Isa Kamaris ideologiskt laddade romaner.
En av de få singaporianska författare som nu ges ut på internationellt förlag är USA-
baserade Wena Poon, en berättare långt borta från nationella krav med novellsamlingarna ”Lions in Winter” och ”The Proper Care of Foxes” på verklistan. I hennes universum är den asiatiska exilen global, hennes karaktärer rör sig sömlöst mellan Kina, USA, Kanada, Europa, Singapore. Själv har hon kallat det Brittiska samväldet för den ursprungliga globala byn och hennes första roman som kommer nästa år utspelas i spansk tjurfäktningsmiljö.
Kanske är detta på sätt och vis lika singaporianskt som att skriva en Merliondikt. Ett land byggt på migration borde också låta sina berättelser flytta över gränser.