Rapporteringen om sexuella trakasserier inom teatervärlden visar svart på vitt hur teaterns kvinnosyn ser ut, kommenterar DN:s kulturchef Maria Schottenius.
Hela måndagen har Ekot rapporterat alarmerande siffror: Var tredje kvinna som arbetar inom svensk teater anser sig ha blivit sexuellt trakasserad. 1 672 medlemmar i Teaterförbundet har svarat på reportern Jesper Lindaus frågor.
Det finns många samverkande faktorer, som gör att landets scener blir tvivelaktiga och obehagliga arbetsplatser. Anställningstryggheten är minimal. Maktrelationer mellan arbetsledare och skådespelare är ojämlik. Att vara ung, kvinnlig skådespelare i en produktion med en mäktig, manlig regissör gör att hon kan se sig i ett hjälplöst underläge.
Regissörens självrättfärdigande argument kan vara att han vill skapa en laddning på och runt scenen. Skådespelarens försvar för att inte tydligt säga ifrån när hon blir sextrakasserad är att hon värnar om sin karriär och vill få roller i framtiden. Hierarkierna kan vara svårlästa, och det blir inte bättre av att det ofta är sena kvällar och mycket alkohol.
Efter Ekots undersökning har vi fått svart på vitt hur det står till i denna bransch. Så här är det. Vad gör vi då åt det?
På samma sätt som det är svårt att bli chef eller arbetsledare om det kommer fram att man är rasist eller främlingsfientlig bör det vara omöjligt att personer som väver in sexuell makt i sitt ledarskap ska komma i fråga för ansvarspositioner. Om man vid chefstillsättningar har en tydlig policy, kommer många att skärpa sig. Det är också ett skydd för unga personer, kvinnor och män, som ska utvecklas inom sina scenyrken, att problemet är identifierat och saken motarbetad.
Om man på så sätt visar att beteendet är oacceptabelt kommer det också att bli lättare att vara öppen kring problemen. De som drabbas vågar berätta bara om det finns stöd i en högre instans. Där måste det vara tydligt och klart vad som gäller.
Det är säkert inte lätt att disciplinera en gammal bock, men man behöver ju inte föda upp nya. Det har trots allt gått att få bukt med de värsta avarterna av rasism, homofobi och kvinnofientlighet i det offentliga rummet.
Det är inte rumsrent att vara rasist. Och det finns ingen anledning att ge upp inför de här genanta missförhållandena.
Teaterkonsten är värd ett bättre öde.