Det är ingen djärv gissning att en försvarlig mängd tid på veckans föräldramöten i svenska skolor har ägnats åt ett slags kollektiv debriefing. Inte, märk väl, om de påstådda effekterna av Jan Björklunds rotting eller om den flumskola som sägs bli följden om han nästa helg får lämna sin ministerstol, utan om något helt annat: Skolwebben.

Skolwebben är – för den som inte har barn i Stockholms skolor – den virtuella plats där föräldrar förväntas få vetskap om matsedlar, studiedagar, läxor och barnens välmåga i största allmänhet. Ett slags skolsystemets Shangri-La? Nja, snarare dess motsvarighet till DAB-radio: ingen har efterfrågat den, ingen vill ha den. Skolwebben fungerar nämligen inte; den som till slut lyckas logga in möts av stiltje. Allt fler lärare ger vika för föräldratrycket och återgår till de klassiska veckobreven i mejlform. Detta säger i sin tur något väsentligt om vårt samhälles fixering vid formfrågor. Allt mindre kraft ägnats åt innehåll, allt mer åt information. Eller – som på dagens föräldamöten – åt information om bristen på information.

I veckan hade jag förmånen att lyssna på en föreläsning av Alec Ross, IT-guru i Obamaadministrationen och drivande i försöken att använda modern teknik för att lösa verkliga politiska problem; som nya digitala lösningar för att kvinnor i Kongo ska kunna vittna mot de skyldiga till landets massvåldtäkter och för att underlätta polisanmälningar på nätet i knarkkrigets Mexiko.

Det är informationsteknik i ordets rätta bemärkelse. Och något helt annat än att svenska föräldrar ska behöva e-legitimation för att följa sina barns färd längs de halländska floderna.

”The Web is dead” utropade nätgenerationens kulttidskrift Wired nyligen. En medförälder, för övrigt professionell IT-konsult, sammanfattade läget viskande: ”Allt finns på Skolwebben. Dock oåtkomligt.”