Det är något lurt med relationen mellan stat och religion i Sverige. Lars Leijonborgs förslag om statlig imamutbildning hör till de senare årens konstigaste politiska utspel. Det var helt riktigt att utredaren Erik Amnå dömde ut den. Men hur äktsvensk var inte idén!
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt finns här en lång tradition av att knyta religionen till staten. Från reformationen fram till år 2000 hade vi en statskyrka. Först 1951 infördes full religionsfrihet. Under 1900-talet var Svenska kyrkan kanske den enda kyrkan i världen som man föddes, snarare än döptes, in i.
Sekulariseringen har alltså fortgått mot bakgrund av en förstatligad religion. Det säger nog mer om svenskarnas förhållande till staten än till religionen. Lyckligtvis blev paradoxen ohållbar i längden. Skilsmässan mellan stat och kyrka var en seger för upplysningen.
Med de teologiska institutionerna på universiteten – statens universitet – har det förhållit sig annorlunda. De har länge haft en icke-konfessionell, vetenskaplig profil. Blivande präster i Svenska kyrkan har visserligen läst teologi, men sedan har de gått ytterligare ett år på kyrkans egen pastorala utbildning.
Den bild som Högskoleverkets utredning tecknar av en konfessionell vändning på universitetens teologiutbildningar (DN 2/6) är därför dubbelt besynnerlig. Dels svär en sådan vändning emot ämnets egna traditioner. Dels vore det mer otidsenligt än någonsin. I stället för att sluta sig kring en religiös uppfattning behöver ju teologin vidga sig. Religionerna – i pluralis – tar större plats i politik och offentlighet i dag än för 20 år sedan. Det ställer högre, inte lägre, krav på den vetenskapliga reflektionen. Framför allt måste teologins ensidigt kristna prägel ifrågasättas.
Frågan är bara om bilden stämmer. Att universiteten ger pastoralteologiska kurser är att likställa med uppdragsutbildning. Knappast en större skandal än att högskolor säljer tjänster till, låt säga, Ericsson. Dessutom gör beskrivningen inte dagens teologiska forskning rättvisa. Ser man till det som faktiskt skrivs av exempelvis Ola Sigurdson, Mattias Gardell eller Mattias Martinson blir det absurt att tala om någon nymornad kristen ortodoxi. Svensk religionsvetenskap är tvärtom spretig och pigg´.