Spanien i fokus, stod det ovanför entrén till årets just avslutade bokmässa. Väl i mässhallen hittade besökarna mängder av evenemang om Chile, Mexiko, Guatemala och andra delar av Latinamerika samt även något om Spanien.
Nästa år ska det stå ”Afrika i fokus”. Det höjs nu varnande röster för en ny sorts göteborgsk kulturimperialism. Afrika är väl inget land? Är det inte förnedrande att klumpa ihop kontinentens nationer och tillsammans ge dem samma vikt som, säg, Litauen och Lettland fått var för sig?
Nej, Afrika är inget land. Men afrikansk litteratur kan naturligtvis stå i fokus för bokmässan, förutsatt att den visar att Afrika, liksom Litauen, är många. På grund av den europeiska civilisationens storslagna insatser delar också Afrika ett gemensamt ”kulturarv”, kolonialismens. Och i motstånd mot denna kolonialism har det uppstått en panafrikansk rörelse, inte minst inom litteraturen, vilket ytterligare stärkt banden som gör det möjligt att se Afrikas stater som en enhet. Om allt detta hamnar i fokus nästa år, vilket det säkert gör eftersom litteraturen ofta handlar om historiens mörka sidor, blir det säkert, med all respekt för Lettland och Finland, ett mer spännande fokus än någonsin.
I diskussioner som dessa ska man komma ihåg ett par saker. Det första är att kulturella enheter alltid är falska, och inget säger att en nation är ett mer naturligt fokus än en kontinent, stad eller region. Med det sagt kan man ändå betrakta såväl Litauen som Afrika som kulturella enheter, förutsatt att litauerna respektive afrikanerna själva identifierar sig så. Det andra är att alla de bokmässor, filmfestivaler och konstbiennaler som präglar vårt globaliserade kulturliv motsvarar den koloniala erans världsutställningar. Vilket innebär att de har en bismak av västerländsk imperialism. Det är de starkare nationerna – med utvecklade förlagssystem och inflytelserika kampanjorganisationer – som skaffar sig rätt att presentera sig själva och definiera eller marginalisera andra.
Nästa års afrikanska fokus ger möjlighet att granska denna ojämlikhet. I bästa fall innebär det också ett slut på mässans fåniga fixering vid så kallade fokusländer. Värre än i år kan bokmässeimperialismen hur som helst inte bli. Man rullar ut röda mattan för några av Latinamerikas främsta författare och ber dem kliva in under en stor skylt som förkunnar att de allesammans representerar Spanien.