Häromveckan skrev Kajsa Ekis Ekman här i DN om tidskriften Arena. Hon menade att många av dess skribenter slutat ta ställning i sak. I stället tar de ställning utifrån position. Skribenten framstår som mer trovärdig, ju bättre han eller hon lyckas visa – inte att han eller hon har rätt, utan att han eller hon företräder en förträngd ståndpunkt.
Att en ståndpunkt är marginaliserad innebär givetvis inte att den är sann, men kanske att den är fräsch och oväntad. Och i dagens massmedier värdesätts det fräscha och oväntade högre än det sanna. Arena har lärt sig reglerna lite för bra.
Vad man ska tillfoga är att högern lärt sig spelet bättre. Tidskriften Tvärdrag undersöker i sitt nya nummer (3/09) de senaste årtiondenas opinionsbildning. 1971 formulerade Svenska arbetsgivarföreningen en långsiktig strategi. Institut, tankesmedjor och lobbyorgan inrättades. Årligen används hundratals miljoner på att få fram de rätta seminarierna, ledarartiklarna och skolböckerna. Navet är tankesmedjan Timbro som också hör till grundarna av Stockholm Network, som samordnar 134 europeiska högersmedjor.
Det har burit frukt – till stor del därför att högerns funktionärer kunnat framställa sig som djärva motröster gentemot vänsterns tankepolis. En artikel i Tvärdrag om Timbrohögerns omslagspojke Johan Norberg illustrerar saken. Norberg har gärna spelat den utstöttes roll. Välkomnas han inte utomlands som ledande tänkare? Har inte hans ”Till världskapitalismens försvar” översatts till hela 28 språk? Varför betraktas han då inte som seriös forskare i svensk offentlighet? Kan det bero på något annat än att Sverige är en vänstervriden ”enidéstat”?
Tvärdrag synar Norbergs utländska meritlista. Sant är att hans bok sprids i såväl Kanada som Mongoliet. Men enligt Tvärdrag har utgivningen skett på de nyliberala tankesmedjornas egna förlag, på deras bekostnad eller på deras initiativ. Måhända är Norbergs bok epokgörande. Men den tycks inte klara sig på vare sig bokmarknadens eller den akademiska världens egna villkor.
Man kan skratta åt saken. Men den visar på det tragiska i högerns idéarv. Där talar man gärna om ”den starkares överlevnad” och om ”ersättning och erkännande efter förtjänst”. Fast i likhet med Norberg har sådana idéer sällan kunnat hävda sig på egna meriter. De har behövt uppbackning. Utan storbolagens konstgjorda andning skulle de knappast existera.