Denna vinter diskuteras konsten och kulturen som aldrig förr. Är det ett tecken på styrka eller på förfall? Skälen är i vart fall två. Dels de bägge examensarbetena på Konstfack. I det första tog sig konstnärsstudenten Anna Odell till psykakuten på S:t Görans i Stockholm och simulerade en psykos. I videoverket ”Territorial Pissing” visade å sin sida konstnären NUG hur han i en drömlik sekvens slog sönder en tunnelbanevagn och sprejade inredningen med graffiti. Det andra skälet är att Sverige ska få en ny kulturpolitik. Jag läser betänkandet som nu är ute på remiss och stirrar på dess kanske centrala mening. ”Den kulturpolitiska huvuduppgiften är nu, som vi ser det, att öppna politiken för den omvandling som pågår i samhället.”
Jag kan tänka mig många ”kulturpolitiska huvuduppgifter”. Att sprida god konst till alla! Att fördjupa samhällets demokratiska offentlighet! Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att kulturpolitikens huvuduppgift skulle vara ”att öppna politiken för den omvandling som pågår i samhället”.
För vad i helvete betyder det?
I den gamla kulturpolitiken stod att konst och kultur tjänar demokratin, medborgarnas människovärde och samhällets sammanhållning. I den nya hävdas alltjämt allt detta, men också att konst och kultur tjänar miljö, hälsa, turism, utbildning, integration och regional tillväxt. Samtidigt som den på något magiskt sätt ska vara fri.
Kanske ska man se det som en vilja att låta konst och kultur infiltrera alla dessa olika områden, så att de blir mer kreativa. Det kan i så fall vara en progressiv tanke. Konstnären kan till exempel ställa sina färdigheter till tjänst för hjälpa psykiskt sjuka att tillfriskna genom att teckna och måla, eller för att förbättra den offentliga miljön i Stockholms tunnelbanor.
Och med ens framstår väl då poängen med Anna Odells och NUG:s interventioner i just vårdsektorn och lokaltrafiken! Är inte de bägge konstnärerna mönsterexempel på det slags fria, kreativa aktörer som Lena Adelsohn Liljeroths kulturpolitik efterlyser? De vägrar att stanna i konstens revir, utan låter sin kompetens komma andra områden till del, låt vara att de går lite längre än väntat, vilket väl konstnärer brukar göra?
Ja, förkroppsligar de inte också konstnären som entreprenör? Enligt just den definition som den nya svenska kulturpolitiken nu slagit fast: ”En entreprenör kan ses som en person som ifrågasätter etablerade relationer och föreställningar.”