Länge delade jag slentrianuppfattningen om vilka som kunde och inte kunde komma i fråga för Nobelpriset i litteratur. Nathalie Sarraute, ja – Françoise Sagan, nej. Tomas Tranströmer, ja – Povel Ramel, nej. Norman Mailer, ja – Gore Vidal, nej. Det verkade vara självklara distinktioner som alla litteraturmänniskor delade. En fråga om kvalitet, kort sagt.
Tills den oktoberkväll 2001 då en tysk kollega och expert på den stora traditionen från Goethe till Thomas Mann angrep mig över en flaska vin. I hans ögon representerade jag en ängslig svensk provinsialism, när jag inte begrep att en av de naturliga pristagarna var Astrid Lindgren.
Hans synpunkt liknade den som fram till Lindgrens död mullrade ur folkdjupet. Den mest älskade och lästa av alla, varför var hon bortstruken? För min tyska kollega var populariteten ovidkommande – konstnärliga priser kan inte röstas fram demokratiskt – men den antydde ändå Lindgrens bedrift.
I likhet med klassikerna hade hon skapat en rad mäktiga myter som blivit ett med samhällets kulturella bas och människors självförståelse. Därmed hade hon förverkligat litteraturens högsta mål – inrättat fantasins fristäder, rum och roller, öppna för alla dygnet runt.
De flesta drar sig för att jämföra Pippi Långstrump med Antigone, men det var ungefär så den tyske professorn menade. Nobelpriset ges till författare som genom att vidga språkets räckvidd gör bortträngda sanningar eller nya erfarenheter, utopier och uttryckssätt tillgängliga. Till denna kategori hör i högsta grad de som fyllt på förrådet av användbara myter.
Svenska Akademien borde fördjupa sitt litteraturbegrepp, så att författare som inte är omedelbart igenkännliga inom ”högre” västerländsk epik och lyrik lättare kunde komma i fråga. Den främsta litteraturen finns sällan i litteraturens etablerade former. Min drömpristagare är därför inte den mest populära, som Astrid Lindgren. Inte heller den mest kritikerrosade och favorittippade, till exempel Herta Müller. Priset bör inte delas ut till solen i litteraturens system, utan till himlakroppen i rymdens utkant, som låter oss se världens ordning med nya ögon, och som närmare betraktad visar sig vara en annan sol. För en kulturredaktion är detta visserligen värsta scenariot: Hur sno ihop tre siduppslag om en författare som ”ingen” känner till och som skriver på ett språk ”ingen” behärskar? Låt oss ändå hoppas på just det.