Kommentaren
Stefan Jonsson: Povel, Pippi, Antigone? Låt oss hoppas på en okänd författare.
Publicerat 2009-10-08 06:00
DN Teman i artikeln
Kommentaren
- Fler kommentarer
- Ola Larsmo: Framtiden är här. Ipad är en mördarpryl – men har den radio?
- Sverker Lenas: Närig kulturpolitik. Sektorn där arbetslinjen havererar.
- Åsa Beckman: Finfint och fulfult. Debatten om kritiken är för gaggig.
- Per Landin: Vidga perspektivet. Man måste få kritisera modern konst.
- Bo Madestrand: Välj dina vänner. Man kan inte lita på någon på Facebook.
- Maria Schottenius: Hejdå, mansgrisar! Genikulten är romantisk och alkoholrelaterad
- Johanna Paulsson: Rymd och ras. Sf-genren har kört fast i koloniala fantasier.
- Pontus Dahlman: Bloggen kan inte ersätta papperskritiken
- Göran Greider. Tidskriftsfajt. Bråket mellan Arena och Tvärdrag friskar upp.
- Leif Zern: Logepladder på lägsta nivå. Bengt Jahnsson borde få vila i frid.
- Niklas Wahllöf: Det vi får se är våra bilder av Afrika – inte afrikanska.
- Sverker Lenas: Världens just nu mest sedda film förmedlar misstro till systemet. Vad säger det?
- Mårten Blomkvist: Goda män. Bröderna Coen blottar USA:s dolda antisemitism.
- Thomas Anderberg: Skryt lönar sig. Kända författare lär sig av Andy Warhol.
- Dan Jönsson: Var svinet en anka? FN blev snuvat av läkemedelsindustrin.
- Magnus Linton: Alla som inte tycker som USA är terrorister
- Ola Larsmo: Amnesty ser mörkt på människorätten
- Maria Schottenius: 00-talet blev decenniet då världen vällde in
- Kors! Barbro Hedvall om en modedetalj som gjort comeback
- Cecilia Schwartz: Silvio Berlusconi stärker sin position efter attacken
- Bo Madestrand: Varför stoppades tillbyggnaden av Stadsbiblioteket?
- Mikael Löfgren: Klimatmötet ur indiskt perspektiv
- Andreas Malm: Trots brandhotet sover de rika länderna
- Ingegärd Waaranperä: De fria teatrarna får slåss om småpengar
- Dan Jönsson: Tyst jubel. EU:s förslag om en straffskatt har sprängkraft.
- Thomas Anderberg: Stöd musikerna
- Torbjörn Elensky: Ord och brott. Litteraturen är full av horkarlar, lögnare och knarkare.
- Mårten Blomkvist: Stort blir större
- Maria Schottenius: "Elakheten är en kraft att räkna med"
- Vänsterns idétorka. Socialdemokratin borde ha öppet mål.
- Birgitta Rubin: Varför bluffade Pontus Hultén?
- Stefan Jonsson: Stora ord. Att jobba med medier är inte att vara journalist.
- Lars Linder: Reporter eller debattör? Tamas raseri skymmer ämnet.
- Malin Ullgren: Pinsam fest. Bara kungen kan stoppa det kitschiga jippot.
- Nina Björk: Köp och glöm. Kan vi verkligen konsumera bort orättvisan?
- Torbjörn Elensky: Kinesisk kolonialism. Afrika har blivit Kinas bakgård.
- Lars Linder: I skottlinjen. Det har blivit allt farligare att arbeta som journalist.
- Sverker Lenas: Kultur som motnatur. Våra naturberättelser måste avgiftas.
- Magnus Linton: Våldets Colombia. Sverige gör rätt i att stoppa sitt bistånd.
- Karolina Ramqvist: Barnförbjuden barnfilm. Olika åldersgränser för pojkar och flickor.
- Kajsa Ekis Ekman: Vinklat om Venezuela. De svenska medierna missar allt.
- Ola Larsmo: Det bruna arvet. Centern borde sopa rent framför sin egen dörr.
- Torbjörn Elensky: Avslöja rasisterna. Mobben i Vellinge har inget folkligt stöd.
- Per Jönsson: Nej till kapitalism. Världens folk har röstat om marknaden.
- Per Landin: Jorden de miste. Kanske är adeln bäst lämpad att förvalta sina gods?
- Per Landin: Folkets seger. De kuvade östtyskarna visade enormt mod.
- Malin Ullgren: Det luktar skämt. Vänsterns satirbloggar blir allt verkligare.
- Martin Nyström: "Arkitekturen speglar operans betydelse."
- Sverker Lenas: Köp och släng. Teatern blir allt mer miljömedveten.
- Torbjörn Elensky: I samtidens rumpa. Populärkulturen dissar finansens bonusar.
Länge delade jag slentrianuppfattningen om vilka som kunde och inte kunde komma i fråga för Nobelpriset i litteratur. Nathalie Sarraute, ja – Françoise Sagan, nej. Tomas Tranströmer, ja – Povel Ramel, nej. Norman Mailer, ja – Gore Vidal, nej. Det verkade vara självklara distinktioner som alla litteraturmänniskor delade. En fråga om kvalitet, kort sagt.
Tills den oktoberkväll 2001 då en tysk kollega och expert på den stora traditionen från Goethe till Thomas Mann angrep mig över en flaska vin. I hans ögon representerade jag en ängslig svensk provinsialism, när jag inte begrep att en av de naturliga pristagarna var Astrid Lindgren.
Hans synpunkt liknade den som fram till Lindgrens död mullrade ur folkdjupet. Den mest älskade och lästa av alla, varför var hon bortstruken? För min tyska kollega var populariteten ovidkommande – konstnärliga priser kan inte röstas fram demokratiskt – men den antydde ändå Lindgrens bedrift.
I likhet med klassikerna hade hon skapat en rad mäktiga myter som blivit ett med samhällets kulturella bas och människors självförståelse. Därmed hade hon förverkligat litteraturens högsta mål – inrättat fantasins fristäder, rum och roller, öppna för alla dygnet runt.
De flesta drar sig för att jämföra Pippi Långstrump med Antigone, men det var ungefär så den tyske professorn menade. Nobelpriset ges till författare som genom att vidga språkets räckvidd gör bortträngda sanningar eller nya erfarenheter, utopier och uttryckssätt tillgängliga. Till denna kategori hör i högsta grad de som fyllt på förrådet av användbara myter.
Svenska Akademien borde fördjupa sitt litteraturbegrepp, så att författare som inte är omedelbart igenkännliga inom ”högre” västerländsk epik och lyrik lättare kunde komma i fråga. Den främsta litteraturen finns sällan i litteraturens etablerade former. Min drömpristagare är därför inte den mest populära, som Astrid Lindgren. Inte heller den mest kritikerrosade och favorittippade, till exempel Herta Müller. Priset bör inte delas ut till solen i litteraturens system, utan till himlakroppen i rymdens utkant, som låter oss se världens ordning med nya ögon, och som närmare betraktad visar sig vara en annan sol. För en kulturredaktion är detta visserligen värsta scenariot: Hur sno ihop tre siduppslag om en författare som ”ingen” känner till och som skriver på ett språk ”ingen” behärskar? Låt oss ändå hoppas på just det.
Visar 1-2 av 2. Per sida:
Om Stefan Jonsson la ifrån sig den naive Adorno och läste lite Bourdieu så skulle han inse att han själv tillhör överklassen, och att det han uttryckt i denna krönika också går överklassens ärenden.
GS, 21:29, 12 oktober 2009. Anmäl
Faktiskt en väldigt fin motivering av denne anonyme tyske professor! Fast vi vet ju att Astrid själv absolut inte ville ha priset - "det tog död på Nelly Sachs och det skulle ta död på mig också" som hon sa på ålderns höst!
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
