Det har uppstått debatt om debatten. Hala som ålar är de, skriver Bengt Westerberg i nya numret av Arena (4/09).
Vilka röstar egentligen på dem? frågar Devrim Mavi i samma nummer.
Inläggen handlar om Sverigedemokraterna och är symtomatiska. De vittnar om en enighet i opinionsbildarnas och journalisternas led – om att SD inte bör in i riksdagen. Den som läser SD:s ”idédokument” kan mycket riktigt konstatera att partiets ideologi talar till våra sämre sidor – oviljan att hjälpa, behovet att stänga till – och förutsätter en kontrollstat som prövar och sorterar oss efter hudfärg, kön, värderingar, arbetsförmåga, prestation, vanor med mera. Samtidigt märks total blindhet för de stora utmaningarna, ekonomin och klimatet, som vi knappast löser inom landets gränser.
Men Westerbergs och Mavis inlägg vittnar främst om en ängslan som sprider sig. Får SD över 4 procent? Kan något göras? Ska vi tiga ihjäl eller rapportera? Oron förstärks av en ontologisk fråga. Vem är sverigedemokraten? Rasist eller vanlig småföretagare? Permanent eller tillfällig? Om detta förs i dag en stor, livaktig, intressant och på alla sätt ängslig metadebatt.
Jag tror mig veta vad som bör göras. Tänk om vi för varje artikel om hur SD bör granskas också fick en artikel som granskade SD. Tänk om alla som frågar sig vem sverigedemokraten egentligen är också söker upp en sverigedemokrat och klargör sin ståndpunkt. ”Sverigedemokraterna, medierna och demokratin” är en uppsats från journalistprogrammet vid Göteborgs universitet, skriven av Johan Sjölund, Martin Spaak och Martin Trygg. Efter att ha läst 3 000 artiklar och intervjuat tjugotalet experter slår de fast att medierna brister på två punkter: det saknas resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad SD faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. Det är två trådar att dra i.
Men gåtfullt nog hävdar landets politiska kommentatorer att motsättningarna lyser med sin frånvaro i politiken, att tydliga alternativ saknas. Detta inför ett val där den ideologiska striden är mer avgörande än någonsin. I övriga Europa har deras bröder redan maktens öra, om de inte har makten. Vi vet vilka som får betala priset. Här i landet finns fortfarande en annan möjlighet. Allt som behövs är att vi gör allvar av vår enighet och använder vårt inflytande. Tänk om landets ledarsidor kunde leda.