Med sin omtalade artikel i Aftonbladet denna vecka kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ut som rasist. Men det var inte det mest intressanta med hans utspel; vi hade det på känn. Det mest intressanta var inte heller att Aftonbladet valde att publicera en text som innehöll så många felaktigheter och grovt verbalt våld mot en redan utsatt minoritet.

Nej, det mest intressanta var det lilla ordet partiledaren använde när han beskrev sina meningsmotståndare. Han talade om den ”oikofoba” västvärlden.
Vi som tillhör den del av verklighetens folk som även utgör kultureliten blir emellanåt tillrätta­visade av läsarna när vi använder krångliga ord. Man ska tänka sig för innan man klipper till med ”kosmogoni”, ”intersektionell maktordning” eller ”autopoesis” och fundera på om man kan uttrycka sig enklare.

Ofta finns inhems­ka motsvarigheter. I stället för att till exempel skriva om de xenofobiska Sverigedemokraterna kan man skriva främlings­fientliga.

Inom kultureliten förekommer också skribenter som fernissar sina artiklar med främmande uttryck som ger en glans av bildning, auktoritet och vetenskaplighet. Samma syfte uppnås när man i artikeln puffar in namn på större auktoriteter än en själv.

Jimmie Åkessons ordval har sin bakgrund i ett tal som den råkonservative opinionsbildaren Roger Scruton höll i Antwerpen den 23 juni 2006 på inbjudan av det främlingsfientliga belgiska partiet Vlaams Belang. Där förklarade Scruton att ”oiko­fobin” är xenofobins spegelbild och definierade oikofobin som en ”utvecklingsfas” som präglar tonåringens uppgörelse med hemmet.

Enligt Scruton har alla intellektuella en benägenhet att fastna på detta primitiva stadium. I dag domineras EU-parlamentet och nationella parlament av sådana ”oikofober”, menade han. Därför bejakas invandringen och angreppen på inhemska traditioner har satts i system.
Scrutons tal är numera en urkund för den tänkande delen av högern, dit Jimmie Åkesson tydligen vill räkna sig. Men varför skrev han inte ”hembygdsfientlig”? Varför låta ett främmande ord invandra och förstärka utarmningen av vårt svenska modersmål? För svenskan är ju hotad, enligt SD:s program.

Förklaringen kan bara vara att Åkesson önskar framstå som intellektuell och söker en kulturelit som kan förse honom med fernissa. Lustigt nog tvingas han då bli internationalist och anamma utländska språk och idéer.

Oikos var hemmet i antikens Grekland. Dit var kvinnan, slaven och barnet, de omyndiga, förpassade. Varje klanledare kunde räkna med sitt hus och varje barnunge eller kyckling som föddes där, liksom varje vindruva på åkern och fisk i floden, var hans egendom.
Utanför oikos fick bara fria män gå, och när männen gick utanför muren och in i staden hamnade de i ”polis”, samhället, som styrdes av dem. Även kring polis fanns en gräns. Utanför den låg skogen. Därifrån kom barbarerna, som talade annorlunda, samt vildarna och monstren som bara röt och lät. Hur sådana skulle behandlas kunde bli föremål för debatt i polis. Och i regel kom man fram till att de skulle behandlas väl därför att deras närvaro gynnade det egna huset.

I höst har vi fått en ny historia om Sverige med de bägge första delarna skrivna av Stig Welinder och Dick Harrison (se DN 18/10). De täcker historien från urtid till medeltid och klargör tillkomsten av det där landet som Jimmie Åkesson kallar sitt oikos och som han gärna önskar regera som klanhövding med rätt att köra ut oikofober.

Hur tillkom det svenska huset? Welinder och Harrison är entydiga. Hembygdskulturen är från början och för alltid en mångkultur, resultatet av inlån, intrång, invandring. Allt som vi i dag kallar eget var förut någon annans, och utan de andra hade vi inte haft något eget. Detta förklarar också att det bara finns ett sätt, om Jimmie Åkesson vill förverkliga sitt partis primära mål: att stärka svensk identitet.

Ty historien lär oss att under århundradena har alla använt ungefär samma metod när de velat stärka den svenska identiteten. De har hämtat förstärkning utifrån och därför välkomnat främlingar till landet.