Och efter undergången? I senaste numret av London Review of Books (10/9) recenserar Fredric Jameson, vår tids bredaste kulturteoretiker, Margaret Atwoods nya roman. Numera ska Atwood betraktas som science fiction-författare, skriver han. Det innebär ingen nedvärdering, tvärtom: ”Allt slags fiktivt berättande närmar sig i dag science fiction, eftersom olika framtidsversioner hela tiden läcker in i vår allt porösare nutid: världens undergång tycks närma sig snabbare än den där utlovade fulländade världsmarknaden.”
Atwoods nya roman heter ”The Year of the Flood” (Syndaflodens år). Den speglar hennes tidigare roman ”Oryx och Crake” från 2003, som DN:s Gabriella Håkansson beskrev så här: ”Multinationella företag har tagit över ekonomierna. Maten har genmanipulerats intill oigenkännlighet. Kycklingar utan ögon, öron och fjädrar föds upp i plaströr och skördas likt grödor när de är färdigvuxna. Biokemisterna skapar nya bisarra livsformer i laboratorier. Underhållningen består av barnporr och avrättningar på internet.”
Det slutar med apokalypsen. En vattenlös översvämning renar jorden från sitt mänskliga giftavfall. Och sedan? I den nya romanen möter vi överlevarna, en genförändrad människovariant som satsar på att återupprätta paradiset, eller rättare sagt ”det hållbara samhället”: ekologiskt, kommunitarianskt, decentraliserat, högteknologiskt, religiöst och ödmjukt. Framtiden, enligt Atwood, tillhör de ädla vildarna.
Utopisten Jameson är uppenbart förtjust. Han noterar samtidigt att Atwoods skärpa har att göra med att hon lever i Kanada. Att leva i Kanada är att vara granne till USA, med allt vad det innebär av att erfara hur den amerikanska livsformen sprider sig som ett mögel, så att världen alltmer ter sig som en amerikansk drugstore med sin motbjudande inredning i bleka pastellfärger och dolda lagerutrymmen varifrån man hör dunsar, stön och paniska skrin.
Enligt Jameson är det inget gott betyg åt vårt västerländska samhälle att många av dess författare kan föreställa sig en bättre framtid bara under förutsättningen att det spolas bort. Och när jag läser honom ser jag plötsligt vad som fattas i den svenska manifestdebatten: ett sinne för fiktionernas politiska sida. Författaren som skriver om historien, nuet eller framtiden väljer mellan alternativa samhällen. Ett manifest värt namnet vore ett som, i likhet med modernisternas visioner en gång i tiden, gav klarhet även på den punkten.