...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket.
Trots de elektroniska mediernas dominans finns det fortfarande författare som föredrar att skriva sina manus för hand. En av dem är Peter Handke. I det han kallar sin ”urtid” hamrade förvisso han som alla andra ned sina manus på otympliga maskiner. Manuset till sin mest kända bok, ”Långsam hemkomst” (1981), skrev han på en skrivmaskin av svenskt fabrikat som han inhandlat i en affär för begagnade kontorsmaskiner i New York. Utöver det mekaniska arbetet tillkom nu jobbet med att famla efter rätt bokstäver och avstavningtecken.
Sedan skedde något som Handke talar om närmast som en uppenbarelse. Det var under en resa på kastilianska höglandet i slutet av 80-talet: ”Plötsligt insåg jag att det inte behövde finnas något mellan mig och pappersarket, att jag kunde sitta ute i det fria och skriva.” Sedan dess har Handkes samtliga manus tillkommit på samma sätt: med blyertspenna på vanliga vita A4-ark. Helst utomhus.
Handke berättar om den långsamma befrielseprocessen från alla slags mekaniska skrivdon i nya numret av Profile (nr 16), en skriftserie som ges ut av litteraturarkivet vid Österrikes nationalbibliotek. Samtidigt visar Literaturhaus i Wien ett urval av Handkes originalmanuskript: från de krampaktigt maskinskrivna manusen till romanerna ”Långsam hemkomst” och ”Smärtans kines” där radavståndet är så obefintligt att det inte finns rum för korrigeringar (men där likväl hundratals handskrivna tillägg och korrigeringar är införda) fram till de flyhänt blyertsskrivna manusen till romanerna ”Mitt år i Ingenmansbukten” (1994), ”Der Bildverlust” (2006) och ”Die Morawische Nacht” (2008).
Manusen till dessa sena böcker är alla likadant utformade. I marginalen antecknar Handke datum och klockslag, kanske något om rådande väderlek. Sedan vidtar nedskriften. Två till två och en halv sida per dag brukar det bli, varje mening sorgfälligt komponerad med radergummit till hands för att vid behov stryka ut och börja om.
Märkligt nog sker få misstag; väldigt litet kasseras. Fort går det dessutom. Det mer än tusen sidor långa manuset till ”Mitt år i Ingenmansbukten” tillkom på mindre än tio månader.
Manuset skickas sedan till Handkes förlag Suhrkamp där en nitisk tjänsteande skriver in allt på dator. Tydligen så gott som felfritt, ty merparten av de ändringar Handke inför i korrekturet är tillägg. Tilläggen blir fler ju närmare slutet han kommer. Det är som om Handke när han nalkas de sista sidorna beslutat sig för att skriva manuset en gång till. Slutsidorna av ”Mitt år i Ingenmansbukten” är så fulla av överstrykningar och tillägg att de omöjligt låter sig avläsas av någon korrekturläsare utan måste uttydas av Handke själv på separat manus.
Det liknar ett evighetsprojekt, och det är också så Handke ser på sitt skrivande. Det har varit en lång väg dit. Handkes författarskap började med en känsla av språkförlust så akut att den liknade ett förbud att alls sätta ord på papper. Nu tycks avståndet mellan skrift och skrivande nästan helt ha upphört och det ångesttillstånd som präglade romaner som ”Målvaktens skräck vid straffspark” eller ”Den vänsterhänta kvinnan” förbytts i en känsla av lugn eufori:
”Det var en härlig tid när jag skrev mina senaste böcker”, slår han fast i intervjun.
Den som i denna utgåva av Profile söker få andra aspekter av Handkes författarskap belysta, till exempel hans försvar för i Haag åtalade serbiska krigsförbrytare eller den besynnerliga blut und boden-filosofi han lagt i dagen i sina senaste böcker, letar förgäves. När senare års utspel kommer på tal tolkas de bara som utslag av samma sorts motvallstänkande (Anders-denken) som får Handke att föredra fotvandringar i stället för interkontinentala flygningar, blyertspenna i stället för laptop.
Tryggast så kanske.
Det skrivandets stilla rus som Handkes senare texter lägger i dagen är smittande i sin entusiasm, men man behöver inte avlägsna sig långt från skriftens vackra yta för att se det problematiska i den konservatism det samtidigt uttrycker.