Krönikor

Stina Oscarson: Historien om Juholt visar skräcken för att inte finnas bland vinnarna

När ledande politiker säger att de ”inte har tid” att läsa Daniel Suhonens bok utövar de tystnadens odemokratiska makt. Trots att väljarna törstar efter en stor ideologisk diskussion.

Jag har länge förundrats över det faktum att Carl Bildt alltid har klarat sig igenom eld och vatten. Eller kanske snarare genom blod och olja. Oavsett vad det har varit, så har det runnit av honom. Men kritik blir ju meningslös när personen i fråga inte bemödar sig om att notera den. Tystnad är faktiskt en av de mest icke-demokratiska formerna av härskarteknik.

Konst kan vara ett sätt att försöka bryta den tystnaden. När FN i samband med kriget i Libyen sa att det bara fanns passivitet eller bomber, och valde bomber, startade jag serien ”Möjliga samtal” på radioteatern.

Den fria konsten är farlig för makten och i diktaturer hamnar poeter och journalister ofta i fängelse eller avrättas och vi stoltserar gärna som goda demokrater med att kämpa emot detta faktum. Det är bara det, att vi här, i den västerländska marknadsdemokratin, gör samma sak, fast med andra, mer passande metoder. Här kidnappar vi, kramar, eller tiger ihjäl motstånd.

I veckan kommer Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” ut. Själv har jag läst. Jag känner Daniel Suhonen och gör just nu en dramatisering av materialet för Uppsala stadsteater. Och jag är dessutom troligtvis för all framtid ofrivilligt ihopkopplad med Håkan Juholt efter att han, till min stora förvåning, började sitt installationstal med att citera mig. Om än felaktigt. För han citerade ett citat av mig som kom från Oscar Wilde, men missade att säga det. Lite pinsamt, tyckte jag. Därefter blev jag inbjuden till den numera berömda kulturmiddagen på Sveavägen 68, till vilken jag tackade nej på grund av min roll inom public service, men som jag efter att ha fått ett skriftligt ok från dåvarande vd ändå gick på.

Så det är möjligt att jag upplevs som partisk, men faktum är att jag som konstnär vägrar att välja sida. För den här boken handlar inte om det. Den handlar om något som är större än det löjliga krig som nu pågår på sociala medier där många är livrädda för att gilla ”fel sidas” åsikter. Måna om att i slutändan befinna sig i det vinnande laget.

Men jag tänker så här. Nu är det ett faktum att en av vårt lands unga välformulerade socialdemokrater ägnat två och ett halvt år av sitt liv åt att, med risk för sin framtida politiska karriär, vilket blir uppenbart efter att man har läst, skriva en bok om en kort men viktig period av rörelsens historia. Och det verkar ännu i vart fall, som att det närmast unisona svaret vi får från politiskt håll är att man inte kommer (ha tid) att läsa. Eller ännu enklare: inte ge några kommentarer.

Tid, är faktiskt det enda som är fullkomligt demokratiskt i den mening att varje dygn är lika långt för oss alla. Vad vi sen gör av det är ändå till stor del en prioriteringsfråga.

Och jag önskar faktiskt bara en sak. Väljare från höger till vänster, visade i senaste valet att vi saknar en stor ideologisk diskussion om vad som är meningen med samhället. Vad som är demokrati, socialism och frihet. Och det är vad den här boken handlar om. Strunta i vem som har sagt vad till vem och när. Det är rätt ointressant. Om man inte tillhör skandalpressen och måste sälja lösnummer förstås. Läs boken som ett maktdrama av Shakespeare eller Machiavelli.

Läs och tala. Låt oss undvika att samma scenario upprepas igen. Att alla till slut kommenterar något man inte har en aning om. Att lögn klistras på lögn och blir till en sanning.

Nu har vi fått en kultur- och demokratiminister och det är upp till bevis om man menar allvar med den fria konstens nödvändighet för demokratin. Vilket oftast visar sig först när den blir riktigt obekväm.