Krönikor

Stina Oscarson: Ickevåld är stötande för att det inte är tillräckligt lönsamt

Efter ubåtsjakten hörs kraven på militär upprustning. Som om det enda svaret på läget i världen vore mer vapen, mer våld. Men det är ingen utveckling av den demokratiska principen.

I skuggan av ubåtsjakten i Stockholms skärgård kom i förra veckan budgeten med en väntad ökning av anslagen till det svenska försvaret. Oppositionen kallar inte oväntat satsningen för otillräcklig och nu en retorisk inrikespolitisk kapprustning. Och många är de som hakar på den till synes enda vägens politik, att svaret på det säkerhetspolitiska läget i omvärlden måste vara militärt.

Ett undantag var Gudrun Schyman som förra veckan gjorde ett uttalande med anledning av den eventuellt ryska kränkningen av svenskt territorium. Hon menade att det är begripligt att Ryssland blir provocerade av att vi steg för steg närmar oss Nato och skriver att säkerhet byggs med nedrustning, diplomati och samtal. Detta kommenteras på ledarplats i SvD med att det var länge sedan skribenten läst något så stötande (23/10). Det är kanske inte oväntat att SvD:s ledarsida kritiserar Schyman men tyvärr går denna kommentar inte att se som ett enskilt exempel.

Hur har det blivit så? Att ickevåld blivit stötande? Svaret är troligtvis rätt enkelt: för att våld är lönsamt.

Efter FN:s uttalande i samband med kriget i Libyen, där man klart markerade sin hållning genom att påstå att det bara finns passivitet eller bomber – och valde bomber –verkar detta ha blivit en sanning. Har vi helt förlorat vår fantasi? tänker jag. Att betrakta ickevåld som passivitet. Vad har hänt sedan Lysistrate?

Samerna har dussintals namn för snö, sägs det. Och vi har inte lyckats skapa ett enda för det kanske största och viktigaste motståndsverktyg vi äger utan nöjer oss med ”ickevåld”.

Jag vet att jag kommer att bli kallad naiv som talar om språk när världen brinner och konspiratorisk när jag ibland funderar på om inte hela den senaste ubåtshistorien var en propagandainsats från försvaret. Så jag svarar i förväg att den som vet något om Sveriges försvarspolitiska historia, vore naiv om hen inte i alla fall tänkte tanken.

Samma dag som ledarsidan i SvD talade om ickevåld som stötande kunde man också läsa en artikel om misslyckandet i Schweiz, vilket syftade på att medborgarna i en folkomröstning sagt nej till att köpa Jas Gripen. Sen när blev resultatet av en folkomröstning ett misslyckande? Jo, i samma stund som vi givit marknaden rösträtt. Men i samma stund är också demokratins grundprincip upphävd. Nu fick man dock lite plåster på såren i och med att det stora köpet från Brasilien äntligen blev klart.

Vi är fast i en tankekultur som är farligt enkelspårig.

På Centralstationen i Stockholm hörs med jämna mellanrum ett utrop i de enorma högtalarna:

”Låt ingen obehörig hjälpa dig av med ditt bagage!”

Varför väljer man att ropa det?

Den finns en berättelse om en indianhövding. Han träffar en dag sin dotterdotter som frågar: ”Det känns som jag har två vargar i min mage. En som är arg och hämndlysten och en som är förlåtande och snäll. Vilken av vargarna kommer att vinna?” Och hövdingen svarar: ”Den du matar.”

Vad skulle Gandhi uppmanat oss att säga i högtalarna? Troligtvis: ”Om du ser någon med tunga väskor, hjälp hen ombord!”

Det valet har vi. Alltid. Sverige behöver rusta upp. Det inser jag med. Vi behöver ett stärkt försvar. Men frågan är om det måste vara militärt? Man skulle kunna tänka sig att hälften av försvaret utgjordes av en kvalificerad ickevåld­styrka. För ett försvar handlar lika mycket om att stärka demokratins immunförsvar.

Vi hade tidigare en krigsminister, nu en försvarsminister, kanske är det dags att ta nästa steg och inrätta en fredsminister. För språket anger riktningen.