Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Stina Oscarson: Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?

Vi måste acceptera att kampen mot fördomar och hämmande strukturer inte bara kan tillåtas formuleras av ett dömande fåtal.

För många år sedan ­arbetade jag på en teater i Kalmar och där myntade en vän och regissörs­kollega, Reine Lööf, två begrepp som troligtvis är de som betytt mest för mig i mitt arbete.

Det första är att ”provprata”. På möten och i samtal så händer det att vi säger: ”Ok om jag provpratar lite”. Det kan tyckas överflödigt, men det händer något med samtalet när man synliggör att det man säger inte är helt färdigformulerat och därför kan innehålla brister eller felslut. Markeringen är viktig för när man provpratar osäkrar man sig själv, och när någon ber att få provprata måste man se till att möta honom eller henne med ett extra lyssnande.

Det andra uttrycket är att ”befolka tanken”. I samband med att tankesmedjan De osynliga gav ut parlören för icke mätbara värden bad jag Reine skriva en förklaring till uttrycket: ”Befolka tanken är viljan och orken att kliva in i en ­annan människas tanke och ­kritiskt, med öppet sinne undersöka vad den bär med sig för ­möjligheter. Befolka tanken kräver att man tar även oformulerade tankar på allvar, att man har tålamod och lyssnar på riktigt på det som finns i tankens rum.”

Varför tänker jag på dessa uttryck nu? Jo, för att det finns ett perspektiv på yttrandefriheten jag saknat i den senaste tidens debatter, där för övrigt mycket klokt har sagts. Och det handlar om just detta. För vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata och försöker befolka andras tankar?

Faktum är att medan vi högtidligt försvarar yttrandefriheten som princip angriper vi ofta med fullt artilleri den som av misstag råkar säga något fel eller ofullständigt. Men att tala och skriva är att forska. Och vi kan inte kräva av en forskare att alla experiment ska lyckas.

Och med två veckors säkerhetsmarginal till den för Helena Groll förödande intervjun i P1:s studio ett, undrar jag vem som egentligen blev offer i den historien. Att vi så snart någon begår ett misstag raderar ut allt denna människa gjort tidigare, det om något är historielöst.

Jag tror tyvärr inte att det enbart är de traditionella näthatarna som kommer få viktiga röster att tystna i vår offentliga debatt framöver, utan i lika stor utsträckning de som för tillfället tagit på sig rollen att vara de politiskt korrekta. De som inte tillåter andra att provprata och inte har något intresse av att befolka andras tankar.

En vän berättade nyligen att hon på allvar övervägt att sluta skriva på grund av det hat hon utsatts för efter att ha råkat kalla en transperson för han eller om det var hon, i stället för hen. Och det finns tyvärr många liknande exempel. Och, tänker jag, med de strömningar vi i dag ser i samhället har vi inte råd med det.

Vi måste kunna se att det finns strukturell rasism, antisemitism, islamofobi, transfobi och en massa andra idiotiska försök att få kontroll på tillvaron. Men vi måste också både acceptera och faktiskt värdesätta att kampen mot dessa krafter inte ser ut på ett sätt och bara får föras med vissa ord och av vissa. Och även i den kampen måste misstag vara tillåtna. För ärligt talat har ingen av oss någon aning om hur vi ska komma vidare.