Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Stina Oscarson: Vi är i brytningstiden mellan det gamla och det nya – och jag räds att jag räds

Det blev ingen vit jul i år. Den var brun. Och brun är starten på det nya året trots decemberöverenskommelsen. Stina Oscarson känner mer rädsla än hopp inför framtiden.

Det är nyårsafton 2014 och jag går norrut från Gamla stan för att hälsa på en kvinna som fyller 99. ”Fick ni en vit jul?” kommer hon att fråga. Hon är blind sedan ett par år tillbaka och det var länge sedan hon själv kunde lägga märke till en sådan detalj. Och även om hon hört på radio så har hon glömt.

”Jovisst”, tänker jag att jag ska svara. Jag firade julen i mitt föräldrahem i Skellefteå och där låg snön vackert vit. Så klafs kliver jag rakt i en bajshög. Mitt på gatan. Och det är inte en husse som slarvat med att plocka upp efter sin hund. Männi­skobajs på gatan trodde jag fram till denna vinter endast fanns i u-länder. Nej, borde jag kanske säga. Det blev ingen vit jul i år. Den var brun. Och brun är starten på det nya året trots decemberöverenskommelsen. Och trots att snön tillfälligt hade lagt sig även över huvudstaden.

Utanför Rosenbad sitter en staty av en hemlös räv. Den måste ha skapats i en tid när man inte trodde att det åter skulle bo människor på gatan i Sverige. Att människor skulle tvingas sova, äta och uträtta sina behov på våra trottoarkanter. I dag skulle nog ingen konstnär våga skildra en hemlös som räv. Jag undrar vad alla de politiker som var dag måste passera räven tänker.

Om vi låter det fortsätta så här är jag rädd att vi snart kommer att börja tala om dessa EU-migranter som smutsiga. Man blir smutsig om man bor på gatan. En vän tycker att man borde förbjuda tiggeri. De tigger inte, säger jag, de människor som ber oss om pengar kräver en omfördelning av resurser. De kräver att vi utvidgar begreppet solidaritet utanför nationsgränsen och att vi tar de mänskliga rättigheter vi skrivit under på allvar. Om några är kriminella är det vi. Där stannar diskussionen.

Lena, heter kvinnan jag ska till. Kanske är det tur att hon inte ser längre, tänker jag. Hennes ögon har kanske sett vad de behöver av verkligheten. Jag köper en stor vit ros som doftar svagt av, ja av ros. För att låta hennes fingrar smeka kronbladen och känna doften. För rosen är också en del av verkligheten.

Det blir ett fint besök. ”Du lovar att leva ett år till”, säger jag innan jag går och hon säger att ”det beror på hur långt det är”. ”Det är ett år”, säger jag och går. Och nu har det börjat. Det året.

Vi är i brytningstiden mellan det gamla och det nya. Mellan mörker och ljus. Och vi hoppas och räds.

Jag räds för att vi försöker bekämpa vi och dom-tänkandet med mera vi och dom-tänkande.

Jag räds att människor tvingas bajsa på gatan.

Jag räds för att Fremskrittspartiet lyckades stoppa Per Svenssons artikel i SAS-magasinet.

Jag räds för att vi ägnar oss åt att bråka om huruvida företrädare för ett visst parti ska kallas fascister eller bara främlingsfientliga. (Det är som att samtidigt som ens hus brinner bråka om hen som tände på är pyroman eller bara har en ovanlig hobby att bränna ner hus.)

Jag räds för att åsikter blivit identitet för det gör oss rädda för att tänka. (Eller kanske bara dumma.)

Jag räds när jag läser Naomi Klein och förstått att stora delar av högern i USA tror att klimatfrågan är en trojansk häst för att skapa socialistisk revolution.

Och jag räds att våra folkvalda i detta samhällsklimat valt att montera ner demokratins kraft genom att komma överens om att försvaga oppositionen. Inte för att jag gillar oppositionen. Men för att demokratin kräver en opposition. Och den kortsiktiga tron på sin egen godhet räds jag mest av allt.

”Det är inte makt som korrumperar utan rädsla”, skriver Aung San Suu Kyi i sin bok ”Freedom from fear” och jag räds att jag räds och att jag inte är ensam om detta.

När jag lämnar Lena står den vita rosen i fönstret. Och den lär bli stående länge. Hon kommer inte att se när den vissnat. Ovetande om vad som händer utanför kommer hon att tro att den ännu blommar.