Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Stina Oscarson: Vi löser inte kulturpolitikens dilemma med en ny kulturminister

Debatten om den nya kulturministern har varit meningslös. Det beror på att den verkliga konflikten inte har benämnts. Men det är dags att säga vad det handlar om: konflikten mellan kapitalism och konst.

Det är inte ofta det på riktigt hettar till i en debatt i Sverige, utan att det handlar om personangrepp, kränkthet och miss-förståelseinstinkt. Alltså en debatt när vi kommer ner till själva den ideologiska grundkonflikten. Och när det någon gång händer blir många obekväma och skruvar på sig. Senast jag fick uppleva det frågade en av arrangörerna efteråt: ”Hur kunde det bli så här?”

”Vi hade en fredsforskare i panelen,” svarade jag. Inte ironiskt. Han kunde nämligen konsten att omedelbart identifiera de egentliga målkonflikterna. Det nog många trott skulle bli ännu ett trevligt bekräftelseseminarium om vidgat deltagande i kulturlivet blev ett riktigt samtal. Och oj, vad det slog gnistor.

Tänker på det i skenet av de senaste veckornas fullkomligt meningslösa ”kulturdebatt” om vår nya kulturminister, ett typexempel på en röra av personliga intressen och branschintressen, en vilja att missförstå, och en frustration över brist på politik och en klantigt hanterad politisk situation där någon måste göras ansvarig.

Ett riktigt samtal bygger på försöket att förstå och att därefter söka bemöta motståndarens starkaste argument, inte det svagaste. Att befolka tanken och söka en högsta gemensamma nämnare. Först då kan vi komma vidare. Men ibland undrar jag om det är det vi vill?

Vad gäller kulturpolitiken och kulturministerns uppgift så finns även här en målkonflikt som vi helst undviker att tala om. Och denna ligger mellan kapitalismens krav på ökad ekonomisk tillväxt och konsten. Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande vi kan göra idag.

Denna konflikt måste vara utgångspunkten. För vad som nu händer är att vi försöker förvandla konsten till ett verktyg i kapitalismens logik. Till spackel för en havererad välfärdspolitik ska den nu lösa kapitalismens oförmåga att skapa en hållbar utveckling, integration, mångfald och kvalitet.

Och denna konflikt är inget vi löser genom att skriva in i de kulturpolitiska målen att konsten ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Det kommer den att göra om den tillåts existera på egna villkor. Vi måste helt enkelt lära oss att hantera ett samhälle där det finns parallella värdeskalor som står i konflikt med varandra.

Men på samma sätt som nu höger och vänster samlas i mitten håller vi på att pressa in alla värden i samma rum. Vi blandar ihop kulturpolitiska kvaliteter som mångfald, del­tagande, processer och tillgänglighet med konstnärliga kvaliteter som estetik, nyskapande och hantverksskicklighet, med följd att varje litet projekt ska uppfylla allt. Det är en omöjlig väg och kommer på sikt att undergräva hela idén om kvalitet i konsten och därmed förutsättningarna för en offentlig kulturpolitik.

Det är när vi blandar dessa värdeskalor som begreppen demokrati och hållbarhet betraktas som flummigt snömos. Demokrati är snömos utifrån en kapitalistisk synvinkel. Men från en konstnärlig synvinkel är kapitalismens logik lika mycket snömos. Och båda måste få ha rätt.

Med detta tar jag inte den förda kulturpolitiken eller någon enskild person i försvar. Jag vill bara klargöra att vi inte skulle lösa kulturpolitikens dilemma genom att byta kulturminister.