Underhållande imperialism.
Christofer Columbus, Stanley och Livingstone, Sven Hedin …
Idel modiga män har upptäckt och lagt världen under sina fötter. Reseskildringar och äventyrsromaner har kommit i deras kölvatten. Med Robinson Crusoe som galjonsfigur har genren seglat vidare i pojkboksformat och under decennier fostrat gossar till ett liv i modets och ärans tecken. I dag hittar inte ens de svenska barnboksantikvariaten köpare för sina pojkbokshjältar stöpta i kolonialideal. De manliga erövrarna samlar damm.
Nu är det i stället dags för vanliga svenska familjer att lämna vardagen med skola och jobb, för att söka äventyret på andra sidan jordklotet. Sveriges Television startar en ny underhållningsserie till hösten ”Den stora resan”. Åtta avsnitt sänds med början i augusti. Himbastammen i Namibia, ön Tanna i Söderhavet och den indonesiska ön Siberut utanför Sumatra är målen för familjerna. Fiffigt nog behöver äventyrarna inte ta sig fram i naturen av egen kraft. Det räcker med ett ansökningsmejl, som det familjen von Scheele skickade till redaktionen: ”...endast ett äventyr som detta kan få familjen tillsammans i tre veckor”.
Enligt SVT:s pressmeddelande ska familjerna leva back-to-basic-liv ”med tre olika naturfolk i deras vardag, utan el, säng och morgonkaffe”. Kanske ska de äta grillad hund eller annat som förväntas få civiliserade nordbor ur balans?
Vad värdfolken – eller naturfolken som SVT kallar dem – får ut av det hela framgår inte mer än att de förmodligen, på samma sätt som svenskarna, kommer att förundras över kulturkrocken när ett helt teveteam invaderar deras svårtillgängliga boplats.
Inför SVT:s ”Den stora resan” känns steget inte alltför avlägset till det amerikanska MTV-programmet ”The road to exile”, där rika, uppgivna föräldrar deporterar sina omåttligt bortskämda tonåringar till avlägsna platser på jorden för att låta dem leva i primitiva miljöer, i hopp om bättring.
Äventyr, kolonialism och mission? Kanske inte, men orden poppar upp i medvetandet. För är det inte så att... vi återigen utnyttjar dessa förment påstådda primitiva människors resurser. ”Naturstammar” förväntas tacksamt uppfostra västerlänningar som gått ner sig alltför djupt i konsumtionsträsket, eller helt enkelt förlorat kompassen i det stora äventyr som kallas – livet.