Lugn i klimatstormen. Nu meddelar regeringen att skatten på diesel ska chockhöjas. Med 40 öre. Om fyra år.
Varför är det så svårt att få igenom en radikal klimatpolitik?
Frågan var svår att skaka av sig efter konferensen Green new deal, som arrangerades i skuggan av veckans klimatproposition. Forskare, politiker, företagsledare, aktivister och fackliga företrädare samlades på Stockholms universitet för att diskutera om en grön keynesianism skulle kunna lösa ”trippelkrisen”, vilket avser finans-, resurs- och ekologikrisen.
Förebilden är 30-talets new deal, som tacklade den stora depressionen genom offentliga satsningar på nya jobb. Vägar, broar, parker, dammar och bibliotek blev byggda.
Många deltagare var entusiastiska. Däremot hördes mindre jubel från de tunga spelarna. Den enda representanten för alliansen, Björn Hamilton (M), ville överlåta det större ansvaret på ”gemene man” samt ”Afrika, Indien, Kina och Sydamerika”. Låt oss kalla det ett grönt nytt svek.
Metalls utredningschef Ola Asplund varnade för snabba energieffektiviseringar. Han kunde tänka sig gröna jobb om det innebar exempelvis utveckling av bränslesnålare motorer. Låt oss kalla det gröntvättade jobb.
Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?
Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.
Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.
Hur ska detta moment 22 lösas? Jag föreslår en grön demokratifond. Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist).
Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.