Bara skulder kvar. Bubblornas värld kanske aldrig återkommer.
De våldsamma protesterna i Londons finanskvarter är förståeliga. Samtidigt som arbetslösheten exploderar i nord som syd börjar nämligen bedrägeriet på Wall Street bli allmänt känt. Lån utan egentliga värden paketerades om och såldes vidare under falsk beteckning. När kreti och pleti gör sådant kallas det förfalskning och leder till fängelsestraff. När finansinstituten gör samma sak klarar de sig undan med förmaningar om återhållsamhet och får ta emot skattefinansierade räddningspaket.
Det enda som nu kan hindra den ekonomiska krisen att övergå i en politisk kris – ett allmänt förtroenderas för det kapitalistiska systemet – är en konjunkturuppgång vid horisonten. Men ingen vet när ljusningen kommer. Om den kommer.
I senaste numret av New Left Review böjer sig Mike Davis ner över det amerikanska finanssystemet och konstaterar att det är dött: ”ett kolossalt lik dolt för allmän beskådan av debatterna om höstens presidentvalskampanjer”. Han bedömer att Obama har lika stor chans att återuppliva bankerna som han har att vinna mot pashtunerna i Afghanistan.
Konsumismens bubbelvärld är upplöst. Kommer aldrig tillbaka. Nu väntar ”utdragen stagnation”, menar Davis. Vad talar för att han har rätt?
Energiforskare har länge talat om ”oljetoppen”, det vill säga den tidpunkt då produktionen av olja kulminerar för att därefter sjunka i takt med allt dyrare utvinning. Den marxistiska ekonomiprofessorn Richard Wolff menar att man analogt nu kan tala om en ”kapitalismtopp”. Samtidigt som de amerikanska reallönerna stått stilla sedan 70-talet har landet hela tiden haft tillväxt. Hur går det ihop?
Tja, det gör det inte. De senaste 40 årens tillväxt i USA har till största delen bestått av konsumtion med lånade pengar. Superklassen har haft skördetid: ökande produktivitet, stillastående löner, sanslösa vinster. Men nu finns det inga fler konsumenter. Bara skulder.
Vanliga arbetare och tjänstemän har i denna situation tagits som gisslan. Ska man låta bankerna sjunka och se arbetslösheten stiga ytterligare? Eller ska man rädda bankerna och därmed låna ytterligare resurser – ekonomiska såväl som ekologiska – från barnen, barnbarnen och deras barn?
Pest eller kolera. Frågan är hur länge ett system som bygger på ökande ojämlikhet kan upprätthållas när den kaka det levererar sakta krymper i stället för växer.