En av lösningarna på klimatkrisen är att vi använder mer plastförpackningar. Det skapar nämligen arbetstillfällen för soptippsungarna i syd, där en del av plastskräpet hamnar. Köpa mer saker, slänga mer saker. Så ökar konsumtionen, så fortsätter tillväxten och så blir det kanske möjligt att göra aktiva klimatsatsningar i framtiden.
Det är konsultgruppen Facit – tre snajdiga kommunikatörer och omvärldsanalytiker – som presenterar visionen punktvis i Powerpoint. Ett problem i sammanhanget är att tillväxten inte bara ökar penningmängden, utan även utsläppen, soporna, förgiftningen, försurningen, utfiskningen och artutrotningen. Men där andra ser problem ser Facit möjligheter! För att minska utsläppen på sikt bör vi öka dem nu.
Precis, Facit finns inte på riktigt, utan kan ses i den underbart träffsäkra klimatfarsen ”Frossa”, som just nu spelas av teater Barbara. Det är ett satiriskt fyrverkeri som lyser upp i det klimatpolitiska mörkret. Även om makthavarna i G 20, i storföretagen eller i Sveriges regering uttrycker sig mindre drastiskt än konsulterna i ”Frossa”, stödjer de den bakvända logiken: att den växande ekonomin inte är orsaken till klimatkrisen, utan lösningen på den.
För visst är väl evig tillväxt möjlig i en begränsad värld? Visst grejar väl marknaden snart den magiska teknikfixen? Vätgasmotorvägen, algoljeflygbränslet, solpanelerna i rymden, CCS-tekniken, perpetuum mobile? Eller också utgör Graaljakten bara en legitimering av sakernas tillstånd.
Därför är det upplyftande att se hur delar av kultursektorn bjuder motstånd. Nyligen diskuterades på Kulturhusets Ekoteket kulturens roll i övergången till ett hållbart samhälle. Förutom skaparna av ”Frossa” deltog även Skuggutredningens Stina Oscarsson, som pekade ut två sätt för kultursektorn att delta i omställningen. Dels den direkta skildringen av klimatfrågan, som Frossa ger prov på. Dels mer indirekt, genom att erbjuda ett samhällsrum där människan tillåts vara något mer än en lallande konsument.
Den egenskapen hos kulturen betyder mer för omställningen till hållbarhet än aldrig så många teknologiska Graalexpeditioner. Man önskar bara att den tillväxtberusade kulturutredningen hade kunnat hålla med. Men det hade förstås krävt ett erkännande av skillnaden mellan kultur och plastförpackningar.