Att befinna sig i toppen av näringskedjan har sina sidor. När en vampyr i teveserien ”True blood” får samvetskval över att döda människor kommer ett lugnande besked från en äldre mentor: ”Du är vampyr, de är mat. Det är din natur.”
Ofta får vampyrgestalten symbolisera Den andre – en inkräktare och avvikare. Men förbiser inte den tolkningen att våra sentida och högst normaliserade vampyrer tycks vara skräddarsydda för identifikation?
Ur vampyrens perspektiv är människan en livsnödvändig resurs som har en besvärande benägenhet att ”bli förbrukad” under måltiden. Översatt till ideologiproduktion blir mentorns visdom: ”Rovdrift är naturligt. Du kan inte leva på något annat sätt.”
Det är ett skönt budskap till oss överkonsumerande senkapitalister. Erbjuder inte identifikationen med vampyren en samvetsbefriande försoning med vår egen roll som utsugare av ändliga resurser?
Tanken om vampyren som kapitalistisk resursförbrukare tar jag med mig från Counternature(s), en ambitiös konferens om ekokritik som arrangerades på Uppsala universitet i helgen. Forskaren Henrik Otterberg höll där en inspirerande föreläsning om det darwinistiska inflytandet på romanen ”Dracula” och argumenterade för att Bram Stokers vampirism representerar en rovdrift på ett ekosystem.
Med inbjudna forskare från hela världen – bland stjärnorna fanns Lawrence Buell, Ursula K Heise och David E Nye – visade Counternature(s) hur ekokritiken blivit ett både bredare och vitalare forskningsfält. För tio år sedan staplades analyser av Henry David Thoreau och Ralph Waldo Emerson på varandra. Nu avhandlas allt från japansk anime till urban design, queerekologi till förmänskligande av hajar. I de bästa stunderna känns det som att humanekologins systemkritiska engagemang möter kulturstudiernas disciplinära långhopp.
Förhoppningsvis blir ekokritiken ett självklart inslag på fler humanvetenskapliga institutioner. Behovet är stort, eftersom ett hållbart samhälle handlar lika mycket om mentalitetsförskjutning som utsläppsbegränsning. Så länge en global över- och medelklass fortsätter att snickra sina identiteter med övermodiga berättelser om människans plats i naturen lär ett effektivt klimatavtal förbli osignerat. Vi behöver nya, avgiftade berättelser. En ”världsmedborgare” måste kunna vara något annat än en flygande, distansshoppande vampyr.